Vi är inne i Nobelveckan och på torsdag är det dags för Svenska Akademien att kungöra vem de valt att prisa år 2017. Jag tror ju inte på att de är så där helt frigjorda från hänsyn till genus, geografi och politisk och kulturell korrekthet som de åtminstone ibland vill låta påskina.
Jag hoppas ändå att de försöker vara det, och att det är dags för någon av de många gamla välförtjänta europeiska män som sedan länge stått i kön och som troligen förbigås för att de inte längre är lika mycket i ropet som förr. Milan Kundera har jag till exempel en känsla av är ute ur diskussionen numera, och kanske är det lika illa med både Cees Nooteboom och Peter Handke.
Så därför hoppas jag att Akademien överraskar mig med att ge årets pris till Laszlo Krasznahorkai, som under alla omständigheter borde finnas med i diskussionen. Inte för att han är man, inte för att han är europé, inte för att han är finkulturell läsning, utan för att han är en nästan lika utmanande, rik, rolig och gåtfull författare som sina inspiratörer Kafka och Beckett.
2 kommentarer:
Själv hoppas jag på Ismail Kadare, vilket jag har gjort sedan Chinua Achebe tyvärr lämnade världen innan han fått ett välförtjänt Nobelpris i litteratur.
Ja, där har vi en annan gammal fin europé i kön. Jag har ännu inte läst honom, men har förstått att han tillhör dem som borde ha fått priset redan för länge sen. Det bekymmersamma med alla dessa till åren komna kandidater är ju att det brådskar, att det snart kan vara för sent.
Skicka en kommentar