Helgens möten med Grigory Sokolov

Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.

Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)