Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 13 april 2016

Omläsning: Alla själars dag




Cees Nooteboom skriver inte tjocka romaner; hans berättelser är som regel korta och koncentrerade och väger tungt på annat sätt än som pappersbunt. Men ingen regel utan undantag, och undantaget heter "Alla själars dag" (från 1999; på svenska 2001) och är på 400 sidor utan att för den skull innehållsligt avvika från hans som vanligt tankedigra prosa. Rekommendationen på omslagsfliken i den utgåva jag har bör följaktligen beaktas: "Den som vill njuta av denna roman bör ta god tid på sig - den som läser den snabbt förlorar sin tid".

Tid, historieskrivning och närvaro är kända teman även från Nootebooms andra alster. Den här boken utspelar sig mestadels i ett vintrigt Berlin, om än med utflykter till Estland och Japan och med en kulmen som har Madrid och spanska höglandet som spelplats. Huvudpersonen, Arthur Daane, är en holländsk dokumentärfilmare som förlorat hustru och son i en flygolycka och som frilansare valt att uppehålla sig i ett Berlin som några år efter Tysklands återförening ännu bär märken efter murens fall.

I Berlin umgås han i en krets av intellektuella vänner - skulptören Victor, filosofen Arno*, den ryska fysikern och fotogalleristen Zenobia - som på näringsställen eller hemma hos varandra ivrigt levererar provocerande tankegångar om filosofin, konsten och livet. Ja och så finns där i bakgrunden också kvinnan med ärret, den unga undflyende Elik, som Arthur stöter på i ett kafé när de båda råkar hugga tag i samma spanska tidning. Hon förblir en gåta som dyker upp och försvinner allt efter som hon själv behagar. Men även om hon bevarar sin hemlighet lägger hon ut spår som Arthur inte kan låta bli att följa.

Till allt annat är detta också en roman om kärlek, eller åtminstone förälskelse. Ett lovvärt försök att skildra det gåtfulla som händer när två hemlösa existenser hakar i varandras liv och öde; det där om hur man drabbas av en passion, ett okuvligt intresse som man lika mycket värjer sig mot som att man ovillkorligen dras in i.

Elik arbetar på en avhandling om en spansk 1100-talsdrottning, Urraca av Léon och Kastilien, om vars liv hon önskar veta mer än det lilla som historien förtäljer. Varför? Finns där en möjlig identifikation åtta hundra år bakåt i tiden? 

Arthur är vid sidan av uppdragen upptagen av sitt eget speciella filmprojekt: att filma Berlins gator, trappor och trottoarer med lågt sikte på fotgängarnas fötter. På vilket sätt kommer den filmen, om den nu någonsin blir färdig, att kunna tala om tiden, anonymiteten, försvinnandet och avskedet?

Författaren är allvetande, dyker in i personernas tankevärldar och drar regelbundet in läsaren i ett "vi" där han ytterligare kan resonera kring de karaktärer han ställt upp på scenen. Eller rättare sagt: de karaktärer han placerar på en eller annan kneipe där det mesta av andligt och världsligt, subjektivt och objektivt, kan avhandlas tillsammans med husmanskosten. Där såväl Hegel och Heidegger som den saumage som ligger på tallriken blir utredd på nytt. Om det drivande i berättelsen är intrigen kring paret Arthur och Elik så är inte dessa möten vännerna emellan, deras spirituella diskussioner och småträtor, mindre spännande läsning. 

Det här är alltså en roman för den som i en sådan söker reflektioner om livsvärlden. Den blir dessutom bara bättre ju längre man kommer i texten och utmynnar i en dramatik som jag inte tänker avslöja här. 

Jag läste "Alla själars dag" när den var ny och har nu läst den på nytt. Jag konstaterar att den är rik nog för fler omläsningar. Ja, i själva verket skulle jag kunna börja om redan i morgon, åtminstone med att söka upp de avsnitt som är förstrukna. Där finns nämligen formuleringar som tål att grunna vidare på, precis som citatet på omslagsfliken antydde.
________________________
*Arno i den här boken har en förebild i författaren och filosofen Rüdiger Safranski. Det avslöjas under en litteraturafton där vännerna Nooteboom och Safranski båda deltar i uppläsning och samtal. Finns på Youtube här för den som hänger med i talad tyska.

1 kommentar:

Thomas Mattsson sa...

Dags för omläsning även för min del, verkar det som. Samtalet mellan Nooteboom och Safranski var mycket givande. Tack för de båda tipsen.