Niccolò dell´Arcas påsk

I centrala Bologna, alldeles i närheten av Piazza Maggiore, ligger barockkyrkan Santa Maria della Vita. I den kyrkan finns ett rum med ett enastående verk av Niccolò dell´Arca, en skulptör från 1400-talets Italien om vars liv mycket litet är känt, det mesta bara gissningar. Men delar av mästarens verk har bevarats, gudskelov även "Compianto sul Christo morto".

Jag minns att jag första gången när jag kom in där var nära att rygga tillbaka inför den känslostorm som slog emot mig från de sex terrakottafigurerna i naturlig storlek. Sex gestalter, fyra kvinnor och två män, bildar en halvcirkel kring en sjunde, den döde Kristus liggande på en provisorisk bädd på golvet. Här finns ingen inramande miljö, men det bör vara just efter korsnedtagningen eller strax innan gravläggningen. Här finns bara individer i akutfasen av en sorg som alla utom en ger ett tämligen ohejdat utlopp.

Deras emotionella uttryck är så realistiskt återgivna att man som betraktare baxnar och omedelbart dras in i kraftfältet. Ett moment i tiden har stannat, mimik och gester frysts och laddats med en oerhörd energi. Det finns en häftig framåtrörelse, närmast språngartad, hos de båda kvinnorna till höger, en rörelse som framhävs av vinddraget i klädedräkt och huvudbonader men som samtidigt, just nu, bromsas upp av en avvärjande motrörelse i armar och händer.

Vi befinner oss mitt i den förtvivlan som följer av insikten om att han som ligger där är död, oväckbar, inte längre en ibland oss. Vi är fjärran från den lugna tillförsikten om uppståndelsen från de döda.

Vilka är de? Längst till vänster står Josef Arimataia, den man som var behjälplig vid nedtagningen från korset och iordningställde graven. Han har ännu inte rest sig upp, upptagen som han är av de praktiska bestyren. Med tången i bältet och hammaren i handen syns han visserligen allvarlig men i full kontroll. 

Den andre mannen i mitten är aposteln Johannes. Hans pose är märklig, något bortvänd, manteln åtdragen, ena handen under hakan och med en återhållen grimas som om han kämpade för att inte dras med i kvinnornas restlösa utgjutelser.

Kvinnorna bär alla namnet Maria - från vänster Maria Salome, jungfru Maria, Maria Kleofas hustru (släkt med jungfrun) och Maria Magdalena. Jungfrun är här ingen ung madonna utan en äldre kvinna med så hårt knäppta händer att man nästan hör hur det knäpper i lederna. Enbart händerna i detta mästerverk är för övrigt värt ett eget studium. De mest utlevande är de båda sistnämnda, som trots sina fotsida dräkter också är de mest sensuellt utformade med en uppenbar erotisk utstrålning. 

Dessa skulpturer var en gång polykroma men är nog ännu vackrare nu när nästan all färg flagnat och bara det melerade lergodset återstår. Ingen som besöker den på många sätt sevärda staden Bologna bör lämna den utan att ha beundrat detta konstverk.

Den musik jag lyssnat till medan jag skriver detta är av Franz Liszt, ur hans "Harmonies poétiques et religieuses". I detta pianoverk finns ett sjutton minuter långt stycke, "Pensée des morts", vilket som titeln anger manar till tankar på de döda. 

Det börjar med några trevande ackord i en melodi som flyttas mellan oktaverna men som inte riktigt anvisar en riktning eller vart det ska bära hän. Men så ringer klockor och någonting inträffar som liknar ett explosivt utbrott över hela registret. Var och en må själv tolka innehållet, men här blandas vrede och förtvivlan med den stilla sorg som så småningom också ger rum för eftersinnande tankar och ljusa minnen. I varje fall hör jag det så. 

De sista sju minuternas vandrande trioler för tankarna till Beethovens månskenssonat och måste vara något av det vackraste Liszt åstadkom. Med Svjatoslav Richter vid flygeln är man garanterad bästa möjliga tolkning.

Finns det då någon poesins motsvarighet till den skoningslöst realistiske Niccoló dell´Arca och den romantiske Liszt, någon som i ord förmått uttrycka något av det vi ser men inte hör från Maria-kvinnornas vidöppna munnar? Det finns det med all säkerhet. 

Men jag tänker mig att det ändå huvudsakligen handlar om oartikulerade rop och högljudd gråt och låter det stanna därvid. 

______________________________________________

- För den som vill se närbilder av skulpturgruppen rekommenderar jag en film på Youtube här.
- Svjatoslav Richter spelar Liszts "Pensée des morts" på Spotify här. Youtube har en annan inspelning med honom med sämre ljud här.
- Bilderna är hämtade från nätet, bland annat Wikipedia.