Kärleksdikter

Kjell Espmark är enligt min mening en av våra allra bästa nu levande poeter. Jag har sagt det förut men vill gärna påpeka det på nytt. När han nu ger ut "Dikter om kärlek" (Norstedts, 2016) tänkte jag omedelbart på en av hans tidigare dikter, den smärtsamt vackraste dikt jag vet om kärlek och som jag första gången såg i en dödsannons och klippte ut. Dödsannonsen var hans egen hustrus. Dikten publicerades sedan i "De levande har inga gravar", som utgavs 2002, och den är inspirerad av en antik gravrelief med två sammanlänkade gestalter där den ene är på väg att gå förlorad i stenen. 

Jag visste alltså att kärleken är ett viktigt tema i Espmarks diktning, vilket eftertryckligen bekräftas i och med den nya boken. Den visar sig vara en urvalsvolym där poeten själv samlat ihop vad han under ett långt liv åstadkommit i ämnet. 

Och här upptäcker jag nu att en del av dikten från dödsannonsen finns i ett tidigare sammanhang under titeln "Avsked" (ur "Ett försök till liv, 1979). Ett centralt avsnitt har återanvänts drygt tjugo år senare inför en grav som tvingat poeten att ånyo föra en dialog, denna gång med den del av honom själv som nu hotar att slitas loss och lämna honom stympad kvar. Det som i den första diktens gemensamma möte med reliefen erinrade om ett avsked på en flygplats blir nu en fråga om "den levandes rop efter delen som dör", "ett avsked från den andras sinnen och den andras ilande minnen".

Kärleken har många ansikten och dikterna ger prov på inlevelse i all dess mångfald, i egen såväl som andras lycka och lidande. Flera av dikterna bjuder på ett tilltal ur den andras perspektiv, till och med när rösten hörs från dödsriket. Även artefakter förkroppsligas, får liv och talar. Minnesspår och lämningar, liv i det eviga nuets evokation.

Det är överlag sinnlig tankedikt när den är som bäst, men ingen starkare än den jag en gång klippte ut och länge förvarade på mitt skrivbord. Jag måste få citera den i sin helhet:

Minns du den grekiska gravreliefen -
ett avsked av sten:
den ena ska just gå förlorad i stenen,
den andra stanna i sitt halva liv.
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andras höft,
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
Denna stund måste vara
inte bara den döendes avsked
från det liv som gnistrar i stenen
och den levandes rop efter delen som dör
utan också ett avsked från den andras sinnen
och den andras ilande minnen,
från det lånade öga man såg igenom
och det liv den andra levt i en.
Den som just har dött
dröjer ett tidlöst ögonblick 
under ett böljande lövvalv av sten
för att trösta den som blir kvar.