Colle di Val d´Elsa - namnet antyder en kulle ovan en dalsänka. I en dalsänka rinner alltsomoftast en flod, i det här fallet Elsa, som antagligen fått ge namn åt dalen och den bosättning som funnits här ända sedan etruskisk tid.
Vi blev nyfikna på Elsa, som man inte ser men med ledning av vegetationen i landskapet kan ana uppifrån città alta. Nere vid bron på vägen mot Monteriggione och Siena visar kartan att man kan ta sig ner till en vandringsled längs floden.
Vegetationen är tät, på sina ställen nästan regnskogsaktig, och till att börja med hörs vattnet mer än det syns. Jag hinner tänka att det man kallar flod här nere i södern utifrån min måttstock inte är stort mer än morfarsbäcken om våren.
Men rätt snart öppnar sig stränderna, som utåt kantas av odlingslotter och inhägnader där gäss spankulerar och höns rusar omkring, och jag får revidera mig. Elsa är i de här trakterna ungefär dubbelt så bred som Sandforsbäcken, någonting mitt emellan den och Kågeälven. En å, eller en mindre älv, alltså. Gissningsvis blir den större och bredare norrut innan den slutligen förenar sig med Arno.
I det solgenomlysta vattnet såg jag samma slags småfisk, det vi kallade im, simma omkring i strandkanten precis som i min barndoms vattendrag. Helt utan fiskeutrustning kunde jag bara fantisera om öringarna i porlet bakom stenarna.
Den enda människoliknande figur vi mötte tjänstgjorde på övertid; det mesta av odlingarna var redan skördade och senhösten ett faktum även om solen och fjärilarna i buskarna lätt kunde få en att tro något annat.
En särskilt inbjudande plats är vadstället där man jumpar på stenblock och håller sig i repen om man känner sig osäker. Vi gick inte längre än så. Vi slog oss ner en stund lite lätt svettiga i middagsvärmen och återvände sedan samma väg. Nyfikenheten stillad, Elsa - un piccolo fiume - tillfinnandes.
Foto: EJ (Klickbara bilder)
4 kommentarer:
Jättefina bilder och givande texter som får mig att häftigt längta till Italien. Kafémiljön med höstlöven på marken – där vill man tillbringa en eftermiddag med en riktigt tjock bok. Den nedgående solen i trädtoppar och över takåsar – vill man se medan man strosar genom byn på jakt efter en halvtom krog för en lång middag. Bäcken Elsa – får mig att associera till den småländska bäcken i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden.
Roligt också att träffa dig på konserten i lördags. Kan inte låta bli att undra vad du tyckte.
Vänlig hälsning
Johan Selander
Tack för din kommentar, Johan! Det är precis de där situationerna på resorna som man längtar till, och som ibland också kan realiseras.
Ja, det var roligt att återses på konserten - som jag tyckte var fantastiskt bra. Blomstedt är beundransvärd. Särskilt hans sätt att hålla Sibelius-symfonin i sina vackra dirigenthänder gjorde starkt intryck på mig.
Einar, när jag ser dina fina bilder och din reseberättelse från Toscana kan jag inte låta bli att tänka på de texter du skrev tidigare här på din blogg om idyllen. Detta då inte minst mot bakgrunden av den allt mer turbulenta, grymma och svåröverskådliga värld vi i dag lever i. Din blogg fungerar som en motbild, en motkraft mot det oroande och hemska som pågår på så många håll i världen i dag.
Tack, Sven-Erik! Det var faktiskt precis den tanken på idyllen som även slog mig när jag läste igenom min text om fiume Elsa. Ja, vi har rätt att söka upp de skyddade platser där vi kan finna ro och styrka, också i tider när de grymma delarna av verkligheten är som mest påträngande.
Skicka en kommentar