Sex broar korsar Arno i Florens. De som besöker staden ser, och kanske också passerar, som mest kanske tre av dem. De flesta bevarar endast den medeltida Ponte Vecchio i minnet.
Från Ponte Vecchio ser man västerut Ponte Santa Trinità och bortom den skymtar Ponte alla Carraia. Österut syns Ponte alle Grazie innan Arno kröker sig och försvinner ur synfältet. Från den upphöjda positionen i Uffiziernas fönster ser man förstås ännu längre västerut.
Ponte Vecchio är som namnet säger gammal, och inte bara gammal utan äldst och jämte domens kupol och Michelangelos David på Piazza Signoria stadens mest kända och avbildade emblem. Med sin säregna överbyggnad är den inte bara en överfart utan ett centrum för handel (från början slakteribodar och sedermera guldsmedsbutiker) och dessutom en avgörande del av den långa förbindelselänken mellan Palazzo Vecchio och Uffizierna på norra sidan och Palazzo Pitti på den södra.
Det är den så kallade Vasarikorridoren, vilken möjliggjorde att man osedd av folk på gatan kunde förflytta sig mellan maktens boningar på ömse sidor av floden. Länge har jag önskat gå den där korridoren, numera åtminstone delvis ett konstgalleri, men man tvingas tyvärr lösa hutlöst dyra biljetter med obligatorisk guidning så det har inte blivit av.
Jag läser om Ponte Vecchio att den brast vid en översvämning redan på 1300-talet men att den snart nog återställdes. Vid den svåra översvämningen 1966 skadades den också. När sedan britterna i slutskedet av andra världskriget närmade sig Florens och tyskarna tvingades tillbaka, undantogs Ponte Vecchio från brosprängningarna. Den lär ha skonats på direkt order av Hitler, som uppenbarligen hade fascinerats av denna berömda bro under ett besök före kriget. En maktmänniskas nyckfulla gränsdragning fick råda, med orubblig hänsynslöshet i övrigt.
Övriga broar sprängdes alltså, inklusive Ponte Santa Trinità, en renässansskapelse från 1500-talets senare hälft med Bartolommeo Ammanati som upphovsman. Den är tveklöst den vackraste, ett under av elegans och stilrenhet. Inte för inte antar man att designen i själva verket är Michelangelos.
Ett av mina många starka minnen av Florens är förknippat med den här bron. Det är längesen nu, men jag anlände en gång med tåget från Rom, ställde in väskan på hotellrummet och gick direkt ner till Arno och Santa Trinità. Klockan var kvart i fem på eftermiddagen, jag var ensam, solen stod lågt och plötsligt ringde stans alla kyrkklockor både i norr och söder. Märkvärdigare än så var det inte. Bara den som stått där på liknande sätt förstår hur märkvärdigt det var.
Brons tre valv lyfter en smäcker, svagt elliptisk båge med triangulärt utskjutande valvfästen, där man vackra dagar och kvällar ofta ser ungdomar sitta med sin partner eller en bok på andra sidan räcket. Vid vardera brofästet finns skulpturer som representerar de fyra årstiderna.
Ponte Santa Trinità restaurerades till ursprungligt skick på femtiotalet. I likhet med vad som skedde med Ponte Pietra i Verona (som jag skrev om här) hämtades sprängda delar upp ur floden och sattes på plats; även huvudet och en arm som saknades på Våren kom till sist till rätta.
Det finns någonting gripande och försonande i detta slags strävan att återupprätta och gottgöra det som destruktiva krafter slagit i spillror, något hoppfullt i de kultur- och självbevarande krafter som återskapar historisk kontinuitet.
Jag kan inte låta bli att tänka på de kulturskatter som islamistiska galningar nu krossar i Mellanöstern. Kommer de någonsin att kunna restaureras när barbariet är över?
Foto: EJ
8 kommentarer:
Einar, du som är psykolog till utbildningen har säkert någon gång funderat på Stendhal-syndromet, detta att man kan bli helt överväldigad av konst och kultur som finns på ett och samma ställe, som just Florens som ju var det ställe där Stendhal drabbades av denna märkliga åkomma. Har du själv någon gång upplevt någonting liknande? Symptomen kan ju handla om allt från hjärtklappning till yrsel, illamående, extas, hallucinationer ...
Nej, Sven-Erik, så långt har det aldrig gått för min egen del. Stora upplevelser, ja, men inte så att jag inte kunnat härbärgera dem, inte så att de rubbat min psykiska balans.
Men visst har jag läst om det och funderat. "Syndromets" beskrivning kan te sig fullt trovärdig och begriplig för dem som i likhet med dig och mig söker och gärna går upp i kulturupplevelser av olika slag. Och det finns ingen anledning att misstro att den italienske psykiater som lanserade begreppet verkligen hade stött på problem som han tyckte bäst kunde relateras till ett alltför hektiskt intag av storslagna kulturupplevelser.
Dock är ju detta inte något allmänt accepterat syndrom. Det återfinns varken i DSM eller ICD 10, dvs de klassifikationssystem för mentala störningar som praktiseras. Den som i samband med en resa till Florens eller andra liknande städer drabbas av de symptom du nämner torde oftast få en annan diagnos. Och helt enkelt få rådet att ta det lugnt och vila upp sig på hotellet en dag...
Ändå kan det förefalla relevant med en särskild beteckning för ett fenomen som möjligen är så specifikt som det ger sig ut för att vara, dvs. knutet till en sorts överbelastning av sinnesorganen som tillfälligt leder till både psykisk utmattning och rent somatiska reaktioner, och som inte kan relateras till någon annan, underliggande problematik i övrigt.
Mina egna starkaste upplevelser gäller musik, där jag ibland har varit så pass fysiskt berörd att jag nästan blivit rädd för min hjärtklappning.
Och för att slutligen återgå till Florens minns jag också, att när jag första gången i Medicéernas gravkapell i San Lorenzo såg Michelangelos skulpturer var helt förstummad av gripenhet.
Einar, överbelastning av sinnena, jo, men också som du antyder någonting annat, kanske en upplevelse av det sublima, känslan av det som går utöver det mänskliga eller som bildar en bro eller brygga från det mänskliga till en horisont med ett bortom som vi inte kommer åt (och som kanske ligger inom oss, egentligen). Handlar väl här ganska mycket om förmågan eller viljan att leva sig in i ett konstverk eller en arkitektur, en miljö, låta sig svepas in av konstverket eller alternativt förhålla sig kritiskt värderande till det. Så detta med immersion förefaller viktigt i det här sammanhanget, förmågan till öppenhet för konsten, och då också dess ögonblick av närvaro. Och samtidigt med detta förmågan att växla distans, från närhet, intimitet, närbild till avstånd, betraktelse från håll. Av visuella media är kanske filmen det som allra tydligast pekar på den här speciella problematiken, genom att bildvinkel, objekt och närhet till det filmade kan varieras närmast i det oändliga. Tänk bara på en film du varit inne på här tidigare, den polska Ida, där just de här frågorna om kameravinkel, figurernas och tingens placering i bilden är så extremt noggrant uttänkta och bidrar till känslan av återhållsamhet, stränghet i filmen.
Jag köper gärna tanken på inlevelsens betydelse i sammanhanget, detta med att man låter sig gripas och upptas av artefakter som är sublima nog att beröra så djupt att tillvaron i någon mån rubbas. Om det här s.k. Stendahlsyndromet äger något berättigande så bör det kunna knytas till denna sorts erfarenheter och samtidigt vara av en sådan dignitet att det blir relevant för psykiatriska överväganden. Som det mesta annat så är väl även detta en fråga om grad, där de flesta av oss för det mesta bibehåller förmågan till den där växlingen du nämner om. Vilket garanterar att vi inte hamnar hos doktorn förrän vi på ett mer varaktigt sätt uppvisar symptom som oroar oss själva och/eller omgivningen.
Apropå dylika starka känslomässiga upplevelser i en viss miljö kom jag att tänka på ett besläktat fenomen, men med en mer religiös betoning, ett syndrom som endel besökare i Jerusalem drabbas av. Jag har en finlandssvensk forskarkollega, religionsvetare som skrivit om detta, Maria Leppäkari. Artikeln i fråga heter Berusad av Jerusalem. Jerusalemsyndromet i religionsvetenskaplig belysning. Scandinavian Jewish Studies 25 (2) 2004: 153–80.
Wikipedia har en längre artikel om fenomenet, citerar inledningen på den:
“Jerusalem syndrome is a group of mental phenomena involving the presence of either religiously themed obsessive ideas, delusions or other psychosis-like experiences that are triggered by a visit to the city of Jerusalem. It is not endemic to one single religion or denomination but has affected Jews, Christians and Muslims of many different backgrounds.
The best known, although not the most prevalent, manifestation of Jerusalem syndrome is the phenomenon whereby a person who seems previously balanced and devoid of any signs of psychopathology becomes psychotic after arriving in Jerusalem. The psychosis is characterised by an intense religious theme and typically resolves to full recovery after a few weeks or after being removed from the area. The religious focus of Jerusalem syndrome distinguishes it from other phenomena, such as Stendhal syndrome in Florence or Paris syndrome for Japanese tourists.”
Intressant! Samtidigt som man alltså kan konstatera att likartade fenomen förekommer på olika platser försöker man upprätthålla distinktioner grundade på arten av de sublima upplevelser respektive plats bjuder på, och för vilka. Det borde enligt min mening föranleda en iver att tvärtom undersöka de gemensamma nämnarna. Gissningsvis finns här ett moment av sensibilisering, av i förväg starkt uppbyggda förväntningar, parade med "pilgrimsresans" påfrestningar i form av miljöbyte, ständiga förflyttningar och allmän överstimulering. Plus en personfaktor, skulle jag nog misstänka, även om den drabbade inte tidigare uppvisat några tecken på psykotiska episoder. Din kollegas val av begrepp - "berusad" - antyder väl också en gradering, att det finns lindrigare former av detta tillstånd av tillfällig psykisk obalans.
Exakt. Det finns en fenomenologi i detta som väntar på att bli utforskad, som jag ser det.
Jag börjar också tänka på inledningsscenen i Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza som ju utspelar sig i Rom där en japansk turist som fotograferar Fontana dell’Aqua Paola svimmar, medan en kör som vi också ser i bild sjunger David Langs I Liar. Är det hettan eller Stendhals syndrom han drabbats av? Frågan besvaras aldrig i filmen.
Avsnittet finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=1VCJVLfpS5w
Den där filmen måste jag bestämt se till att få tag på, inte bara för just den här diskussionens skull.
Tack Sven-Erik för ett givande meningsutbyte.
Skicka en kommentar