När jag för tjugofyra år sedan blev änkeman reagerade jag precis tvärtom. Jag ville följa min hustru till graven och jag ville ha en grav att gå till. Med ens anade jag - intuitivt - ritualernas betydelse för sörjande och överlevnad. Min känsla bjöd mig att välja det som bäst svarade mot mottot "to the bitter end". Vilket innebar att jag ville stirra ner i en nygrävd grop på kyrkogården, ville höra och försöka fatta betydelsen av orden "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Dessutom ville jag naturligtvis hedra henne med de ritualer som tillkommer varje levande människa som gått över gränsen, gått bort, dött ifrån oss.
Var och en må betänka hur man vill ha det. Valet står en fritt och jag tänker inte här i första hand på jordbegravning eller kremation, utan om respekten för döden i livet. Men som ytterligare ett tecken på den smitning från livets allvar, det undanskaffande, ja rent av förnekande, av döden och livets skörhet som ofta påtalats som ett av det moderna livets kännetecken, finner jag rapporten i dagens tidning både oroväckande och stötande.
2) I kyrkan och i sorgetåget hade flertalet hunnit till den ålder då håret grånat, vitnat, färgats eller fallit av. Medan "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs undrade jag hur många som i likhet med mig undrade över sig själv, sina vänner och närstående. Undrade över vem som kommer att överleva vem, vem som kommer att uppleva vems begravning, eller om man så vill - vem som kommer att slippa uppleva vems begravning. Också sådana tankar är en begravning till för att väcka.
Foto: EJ
7 kommentarer:
Einar, eftersom jag delar både din erfarenhet och din hållning vill jag tacka för denna text. Önskar dig en god allhelgona, med eftertanke och respekt för våra döda men alltid närvarande människor.
Lite vanvördigt, men ändå. När svärfar dog, barnens farfar, sa en av sönerna "Ok då jag går väl på hans begravning även om inte han kommer på min"
Och så är det, vi kan aldrig gå på varandras begravning.
Tack - och god allhelgonahelg önskar jag er båda!
Just återkommen från en tredagarsresa till släktgravar i Västergötland läser jag din text. Min farfar föddes 1848, dvs det stora revolutionsåret i Europa, före Krimkriget och före det amerikanska inbördeskriget. 1929 dog han - utan att ana det andra världskriget. Idag kunde jag lägga ner en krans på hans grav invid kyrkan i Hångsdala mellan Falköping och Tidaholm, där han var kyrkoherde. Han var pappa till åtta barn varav min pappa var yngst, född 1902. Invid kransen hade jag för en gångs skull fäst ett litet meddelande: Från sonsonen Johan, sonsonsonen Martin och sonsonsonsonen Alvar. Så kan liv och historia knytas samman över en grav och respekten för "döden i livet", som du så välformulerat skriver, upprätthållas. Mina gravar är en stor tillgång i mitt liv. Det är sorgligt att numera allt fler tycks missa denna möjlighet.
Vänliga hälsningar
Johan Selander
Tack Johan, för din fina berättelse från släktgravarna i Västergötland!
Du pekar på ännu en dimension, nämligen graven som en påminnelse om någonting som sträcker sig längre än till enbart de personliga minnena, till tidevarv som kommit och gått och som förlängs i nya generationer. Men kanske också tankar kring nya tiders bräckligare minnesvård.
Idag kan ju gravstenar tas bort efter så lite som 25 år. Bedrövligt, tycker jag.
Ja, för oss som tycker om att ströva omkring på gamla kyrkogårdar och läsa av gravstenar är ju detta en sorglig utveckling. Å andra sidan är det också sorgligt att se misskötta gravar, där varken anhöriga eller kyrkogårdsförvaltningen står som ansvariga längre.
Ännu ett uttryck för "tidsbrist"? Och för bristande respekt för riter och traditioner kring döden?
Välkommen till min blogg, Rebella! Jag tittade in hos dig och fann mycket som intresserade mig där.
Skicka en kommentar