Toledos broar och gränder

Jag tänker tillbaka på vistelsen i Toledo. Dess gamla centrum är ett system av slingrande gränder på en kulle som i sina utkanter ger en hänförande utsikt över omgivningarna och floden Tajo, som till mer än hälften omsluter den. Det tar några dar innan man orienterar sig hjälpligt, men utan karta går man ändå förr eller senare vilse.

Stan är mycket omsorgsfullt restaurerad och man ser knappt ett hus eller en mur i förfall. Till dels har det nog att göra med att mycket förstördes under inbördeskriget, då Toledo och dess borg var ett belägrat fäste för nationalisterna i kampen mot fascisterna. Det är begripligt att man velat återställa det som en gång var huvudstaden ungefär på samma sätt som man gjort med andra historiskt betydande städer som blev illa åtgångna av kriget.

En sak jag noterade var att murverken inte bara är välgjorda, de är dessutom ofta smyckade med infattningar och mönster som bryter regelbundenheten. Jag undrar just vad en sådan här sak, som rationellt sett bara är kostsam utsmyckning, betyder för den estetiska sensibiliteten hos en befolkning. Kanske är det så här man lär sig uppskatta sin närmiljö, lär sig vårda den i stället för att skräpa och kladda ner den med förfulande nonchalans och meningslös självhävdelse.

Broarna sedan. Framför allt två av dem är av mycket gammalt datum. Under historiens gång har de varit utsatta för katastrofer som krävt återuppbyggnader med partiella förändringar, vilket naturligtvis inte gör dem mindre intressanta. Det gäller i synnerhet den äldsta, Puente de Alcántara, som härrör från romartiden. Det hitre brofästet med tornet hör till den ursprungliga delen som anslöt till befästningsverket på stadssidan. Den bortre valvporten är från 1700-talet.

Vyn från bron mot gamla stan och borgen är säkerligen den mest fotograferade i Toledo. Jag såg för en tid sedan en nattbild i suggestiv belysning från ungefär samma utsiktspunkt och med den i minnet avgjordes mitt val av avstickare från Madrid.

Vid sidan om bron finns en trappa för den som väljer ett lite mer ansträngande träningspass på vägen tillbaka.Trappan erinrade mig om den antika Scala fenicia som leder upp till Villa San Michele på Capri. Den här är visserligen inte lika hisnande och säkert av långt senare datum, men erbjuder ändå en liknande stigning upp i det blå. Man kan för övrigt ta en mer tidsenlig trappa på ett annat ställe, en rulltrappa, den första jag påträffat ute i det fria.

Den andra bron, Puente de San Martín, är från 1400-talet och även den mycket vacker. Floden och naturen är lika intagande på den här sidan om stan. Att stå på dessa gamla stenbroar och betrakta vattnet som sedan många sekel oavbrutet rinner genom valvbågarna, försätter en i en särskild stämning. Det har bland annat med tid och tidsupplevelse att göra. Är det förresten inte en av poängerna med turistandet, att man låter närvaron på platsen genomströmmas av den tidskänsla som sträcker sig bortom den egna livet och som bara den informerade inbillningskraften kan bistå med?

Broar, gamla som nya, har ett starkt symbolvärde på flera plan. En bro är, i likhet med kupoler, en av ingenjörskonstens triumfer, ett byggnadsverk som överbryggar ett hinder av något slag: en flod, en dalsänka, en ravin. Den kan givetvis tjäna som tullstation, kontrollerad passage och befästning. Men främst är en bro en förbindelseled som underlättar transporter och utbytet med den "andra sidan".

Jag läste om den här bron att den har en legend knuten till sin tillkomst. I ett långt framskridet stadium av dess byggande insåg ingenjören till sin fasa att huvudvalvet inte skulle hålla för den belastning som transporten av sten till katedralen skulle innebära. Vanära och gigantiska kostnader hotade om han erkände sitt misstag. Arbetet fortskred som vanligt under det att hans depression tilltog. Slutligen tillstod han sina bekymmer för hustrun, som emellertid inte lyckades trösta honom. En natt smög hon sig därför ut, klättrade upp i ställningsverket och satte eld på de bärande stockarna som höll valvet uppe. Bron kollapsade, branden uppfattades som en olyckshändelse och ingenjören fick en chans att korrigera sina kalkyler för en större hållbarhet.

Det är väl vad som i våra dagar brukar kallas en må bra-historia, låt vara av det traditionella slaget med temat att det bakom varje framgångsrik man döljer sig en trofast kvinna.


Foto: EJ.