Pythagoras sats med flera andras

Jesper Svenbro ger ut en diktbok med allt tätare mellanrum. Själv hann jag inte med den förra ("Hill Hill Hill", Bonniers, 2014) innan en ny med den prosaiska titeln "Ekeby Trafikförening" (Bonniers, 2015) låg i bokhandeln. Omslaget visar Pythagoras sats, den geometri som åtminstone vi som gick i den gamla skolan förmodligen minns bäst av den sortens matematik. Boken är ännu en i raden av dem som redovisar självbiografiskt minnesarbete i poetisk form, vilket ju länge varit denne poets främsta gebit. 

Den här gången är det studietiden för så där en femtio år sedan som skildras. Svenbro försöker övertyga oss om existensen av ett pythagoreiskt sällskap i det lilla Boserup, strax utanför Ekeby i nordvästra Skåne. Med någon av bussarna tillhörande Ekeby trafikförening kunde man ta sig dit, till det kollektiv som uppenbarligen tog namn av själva bussbolaget. Filosofiskt lagda skåningar härmade där antikens koryféer, däribland ett stort antal försokratiker och mytologiska gestalter. De möttes som reinkarnationer av de mest illustra gestalter, fördjupande sig i talmystik och zenbuddistiska övningar. Odysseus spände sin båge och sköt av en pil, Zenon med lärjunge likaså. Akilles och Hektor utkämpade ett envig med bambukäppar i den töande decembersnön. Men även ett gäng av ordförande Maos rödgardister från Lund dök upp och ockuperade kollektivet för en tid. Med slagord och våld förespråkade de en mera aktivistisk och tidstypisk form av sekterism. Det råder förstås inget tvivel om hos vilken skola poeten har sina sympatier.

Tiden är visserligen ett filosofiskt problem för ett sådant sällskap men inte mer besvärande än att poeten kan utnyttja de besynnerliga paradoxer som såväl zenbuddister som försokratiker formulerat. Ingenting hindrar att Selma Lagerlöf tillhör passagerarna på den där bussen, ännu mindre då att Gunnar Ekelöf likaså avlägger en visit. Fröken Lagerlöf, i själva verket en reinkarnerad pythagoré, formulerar själv en travesti på den berömda första meningen i Gösta Berlings saga: "Äntligen låg Gösta Pythagoras på bårhuset i Landskrona". Vilket är fullt förenligt med att Pythagoras kommer gående "nerför Regeringsgatan" direkt från sagda bårhus med en nyutkommet album av Sonny Rollins under armen.

Med hjälp av kamerans 24 stillbilder per sekund av pilens väg mot "en stor docka av halm framför ladan" kan Zenon bevisa rörelsens omöjlighet. Fast påföljande stjärnklara höstnatt kunde man "i dalen vid bäcken/höra ett måttlöst skratt eka - omöjligt att veta/om det var Zenons skratt/eller Lärjungens./Outsläckligt,/gudomligt!"

Pythagoras strövar omkring med sin vita labradortik och förkunnar att djuren har själ, även kon i grannbondens hage. Tvärviggen Herakleitos (i själva verket "en utsvulten flykting från Tyskland") sitter tyst vid sin eldstad vid bäcken" och tar emot många besök, men mest bara för att förmå dem att meditera genom att se in i glöden och flammorna.

....... Nyss
fick han besök av en medlem i SKP:
de båda slog sina kloka huven ihop
och kunde med utgångspunkt
från fragmentet som säger En är mig tiotusen, om han är den bäste
enas om följande:"En centralkommitté som har rätt
är bättre än ett helt folk som gått vilse." Plötsligt
tillfogar Herakleitos att ett "högerelement" som har rätt
är bättre än ett helt kommunistparti som gått vilse!
Mannen med partibok stelnar till och försvinner. 

Ja, så kunde det tydligen gå till i det där kollektivet.

Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå.

Sällan ser man det provinsiella så sällsamt blandat med det universella, den nordskånska miljön så lustigt integrerad med arkadiens lundar, en ungdomsårens tidsanda så självklart inordnad i klassiska frågeställningar. Jag ska inte säga att jag alltid hänger med i Svenbros branta associationer till antikens världar, men jag har snappat tillräckligt för att ha haft ett stort nöje av läsningen.

Bilden överst: Pythagoras (lån från Wikipedia)