De glittrande tioöringarna och Annabel Lee

Det var med viss iver och förväntan jag köpte Bruno K. Öijers nya diktsamling "Och natten viskade Annabel Lee" (W&W). Hans två föregående samlingar gjorde mig på allvar uppmärksam på ett författarskap som jag absolut ville fortsätta att följa.

Som gammal inbiten men rätt kräsen poesiläsare är det roligt att för en gångs skull kunna dela sitt gillande av en poet med en både bred och ung publik. Öijer har ju genom sina uppläsningsturnéer blivit något av en poesins rockstjärna. Själv har jag inte sett honom i aktion som estradör annat än i tv, men har ändå smått förundrad tänkt att så är det: ingenting är i själva verket omöjligt om bara folk får chansen att komma i kontakt med väsentligheterna. Att hans excentriska framtoning och mycket personliga diktion inte hindrar utan tvärtom möjligen bidrar till framgångarna är ju enbart glädjande. Poeter får uppenbarligen vara "lite eljest", och det är bra så.

Sett till dikternas innehåll är Öijers popularitet lätt att förstå. Han är obotlig romantiker, väljer oftast ett enkelt tilltal, räds inte metaforerna och visar en åtminstone i denna samling stark anknytning till amerikansk kultur, det vill säga den kultur vi näst vår egen känner bäst.

I likhet med en del recensenter i dagspressen tycker jag att den nya boken är något ojämn, men inte så att det stör. Här finns ett fullt tillräckligt antal riktigt fina dikter som jag gärna återvänder till och som med varje ny genomläsning faktiskt växer. I synnerhet de som levandegör brottstycken av en barndom är färgstarka. Dikten om faderns självmord ("Höljt I Dunkel") är stark för att den inte är ett dugg sentimental utan frammanar ett möte i en drömsyn som endast beskriver en vilsen man som letar en utväg - "och döden såg sin chans/blåste ut hans hjärta för gott". I en annan dikt är poeten en tiggare som tigger svar på frågor där inga enkla svar kan ges.

Identifikationen med förlorarna är genomgående. Det är hos vargarna, indianhövdingen Crazy Horse och den sjuhundraåriga eken som fälldes av "tjuvar i natten" som sympatierna ligger.

Med drömsyner, fantasi och bilder från en gången tid försöker Öijer besvärja livets sorger och bedrövelser. Som i "Vidöppet Sår", där ett antal pregnanta bilder från decennier tillbaka framkallas ur minnet. Djupare sett ter sig inte de existentiella villkoren annorlunda nu än de en gång var när dessa intryck etsades i poetens minne. Vilket förklarar att kvinnan i gränden som lagar sin nylonstrumpa med rött nagellack, eller de glittrande tioöringarna i glipan mellan telefonkioskens golvplankor, får iphonegenerationen att lystra lika mycket som Öijers och min egen.

Tidsfärger och tidsupplevelse är alltid ett tacksamt poetiskt material, men det gäller ändå att välja rätt. Man kan då också som Öijer trolla med den gåtfulla tiden och i dikten med den humoristiska titeln "Alla Var Där" stämma träff med ett helt gäng av döda själsfränder på en krog i Paris. Med några uppskattande rader beskrivs var och en av dem, deras beteende och vad de hade att säga. Det är samlingens längsta och kanske bästa dikt. I rökmolnen framträder även Edgar Alla Poe med korpen på axeln, oroligt viskande namnet Annabel Lee.

Jag blev nyfiken och letade fram min ålderdomliga antologi över amerikanska poeter. Där fanns i urvalet av Poes mest berömda dikter även Annabel Lee. Och jag måste säga att jag blev mycket förtjust i denna dikt, så fjärran ett modernt poetiskt idiom man kan komma men så medryckande och sångbar att man omedelbart faller till föga. Jag måste få citera den i sin helhet.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee; -
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

She was a child and I was a child
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee -
With a love that the wingèd seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago, 
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud by night
Chilling my Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me; -
Yes! that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud, chilling
And killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we -
Of many far wiser than we - 
And neither the angels in heaven above
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee: -

For the moon never beams without bringing the dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but i see the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so all the nighttide, I lie down by the side
Of the darling, my darling, my life and my bride,
In her sepulcher there by the sea -
In her tomb by the side of the sea