Lilla hjärtat

 

 

Jag tänkte inte bry mig, men det är något med opinionsbildningen kring "Lilla hjärtat" som irriterar mig för mycket. Särskilt nu när den godhjärtade upphovskvinnan, Stina Wirsén, till denna tecknade sagofigur för godhjärtade små barn tvingats till total underkastelse och botgöring under former som börjar påminna om renegatens nödtvugna bekännelser inför en självutnämnd folkdomstol. Jag får lust att svära högt från åhörarläktaren, även om man, som i alla sådana här fall, kan vara säker på att folkdomstolen inte har särskilt mycket med legitima domslut att göra. Men vad hjälper det när några svenska experter på rasism kallat på amerikanska kolleger och gemensamt fällt avgörandet: Lilla hjärtat är ett flagrant exempel på rasistisk framställning av svarta.

Alla som följt diskussionen vet att figuren "Lilla hjärtat" och filmen "Liten skär och alla små brokiga", där hon ingår som det svarta barnet bland alla "brokiga", utpekas som den stereotyp som främst i amerikansk kultur kallas "pickaninny". Stereotypen återger en svart figur med stora vita ögon och röda läppar. I USA och i andra delar av världen är detta ett välkänt begrepp med historiskt sett skiftande användning, dock under senare decennier i USA betraktat som nedsättande till sin innebörd. Det kan också kopplas till "blackface" i den gamla minstreltraditionen, där vita uppträdde med svärtade ansikten som på ett missaktande sätt framställde de svarta som annorlunda. Wirséns Lilla hjärtat skulle alltså för mycket påminna om sådana karikatyrer, enligt de i amerikansk kultur insatta kritikerna.

Ja, kanske gör den det, om man ser på den med sådana glasögon. Men nu är vi i Sverige, och frågan är nu om, och i så fall hur, man får karikera ett svart barn bland övriga barn av brokigt ursprung. Hur skulle förresten det acceptabla alternativet se ut? Stina Wirsén har inte rätt ut anklagats för rasism, av det enkla skälet att det vore både hutlöst och orimligt. Hennes framställning är vad jag kan förstå inkluderande, hennes ambition har varit att låta olikheterna existera sida vid sida. Att kulturteoretiserande kritiker plötsligt helt bortser från kontexten, i det här fallet klart antirasistisk, är minst sagt märkligt och väcker inte precis någon respekt fär dessa kritikers intellektuella bredd och rörlighet. Någon picaninny-tradition har veterligt aldrig existerat i Sverige förrän den nu helt apropå introduceras. Till vilken nytta?

Alltså, sammanfattningsvis:
- Stina Wirsén är inte det minsta rasist och hennes anknytning till nedsättande stereotypier av barn med annan hudfärg än den skära är obefintlig. 
- Hennes intentioner är i själva verket rakt motsatta. Hon förespråkar mångfald, och sett till kontexten saknas varje anledning att misstänka någonting annat. Ändå kräver man att hon ska stoppa både böcker och film.
- Att alla som gillar Lilla hjärtat hyser en dold rasism har kritikerna explicit aldrig vågat hävda. Men tydligen antar man ändå att alla andra omedvetet (?) "läser" bilderna så som de själva medvetet läser dem. I vart fall kräver de att alla nu ska läsa dem så.
- Det är föga troligt att svenskar i gemen, allra minst barn, som läser böckerna eller ser filmen associerar till picaninny om man inte får det skrivet på näsan.
- Att stereotypier i amerikansk kultur automatiskt fungerar på samma sätt i nordeuropeisk kultur är med andra ord knappast självklart. Stina Wirsén är nog inte ensam om att inte ha varit särskilt underkunnig om amerikansk picaninny. Själv var jag tills nyligen helt ovetande.
- Det bör rimligen vara tillåtet att framställa barn av olika etnicitet eller hudfärg som seriefigurer om man gör det på ett inkluderande sätt.
- Om inte, vem ska då avgöra hur pass olik en tecknad figur med afrikanskt ursprung måste vara amerikanska stereotypier om svarta? Hur många markörer är förbjudna? Är det kanske bara skära barn som får karikeras?
- Hur kan kritikerna vara så säkra på att en picaninnyliknande figur omfamnad av ett inkluderande sammanhang inte desarmerar de eventuella negativa bibetydelser som historiskt förknippats med sådana figurer?

Jag misstänker att vi här har att göra med några av dessa övernitiska smågruppsaktivister som främst opererar i och genom massmedia och som älskar att göra stor sak av sånt som potentiellt kan förses med högt teoretiskt symbolvärde. Det är egentligen bara på så sätt jag tycker att den här debatten är intressant. Att dessa kritiker ensamma skulle få bestämma om vad som är tillåtna konstnärliga uttryck ter sig minst sagt orimligt.

Stina Wirsén uttryckte i ett tidigt stadium av debatten en önskan om att kampen mot rasismen skulle föras på ett angelägnare fält än detta. Det är bara att instämma.