Jago - den ondskefulle intrigören

Jag såg Metropolitans världsvida utsändning av Giuseppe Verdis opera "Otello" på biografen Rio i Stockholm i helgen som var. Verdi lockar mig alltid, och den här operan, en av hans allra fullödigaste, har jag bara sett på tv en gång för länge sen med Placido Domingo i titelrollen. Det här var ju också film och högtalare, men biosalongen gör ändå stor skillnad mot att sitta framför tv-rutan därhemma. Inte minst beträffande ljudet.

Det är faktiskt en ganska märkvärdig sak, detta amerikanska initiativ att sprida operakonsten till en jättepublik fjärran från de dyrbara platserna i det prestigeladdade operahuset i Lincoln Center, New York City. Det har ju också fått efterföljare så att det nu inte bara är Met som utnyttjar modern teknik för att dela med sig av föreställningar på det här sättet.

Libretton till "Otello" är en kondenserad variant av den shakespearska tragedin om svartsjukans härjningar i ett människobröst. Men den är dessutom ett drama om hänsynslöst ränkspel. Otello, den venetianske moren som utsetts till guvernör på Cypern, anländer till sin provins i en åskstorm, fysisk såväl som själslig, som vi utan ouvertyr kastas in i med kör och orkester i fullt pådrag. Maktstrider och avund betyder intriger, och den störste och ondskefullaste intrigören är Jago, på sätt och vis dramats huvudperson, även om offren för hans framfart - Otello och Desdemona - naturligtvis står i centrum för handlingen.

Otello sjöngs av Johan Botha, en tenor med en röst som imponerar men vars skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Detsamma brukade ju sägas om Luciano Pavarotti, vilken han mycket riktigt påminner om i yttre mått, så att säga. Att en sådan kroppshydda inte medger någon större vighet i förflyttningarna kan man förstå. Trovärdigheten i kärleksagerandet med Renée Fleming i rollen som Desdemona blev därefter. Frågan är hur man med svartsjukans demon härjande inom sig bäst ger uttryck åt denna nöd, mimiskt och fysiskt och framför allt mellan raseriutbrotten. I Verdis musik finns förstås nyanser som åtminstone delvis kan uppväga brister i agerandet.

Desdemona har tydligen blivit en av Flemings paradroller och här fick man höra henne när karriären möjligen just passerar krönet. Vilket inte innebär annat än att hon sjunger lika kristallklart och vackert som vanligt. Det råder inget tvivel om att hon hör till de främsta sopranerna för närvarande, och hennes insats mot slutet av sista akten i den kända "Salice, salice" gjorde även biografpubliken andlös. Denna sång till tårpilen, följd av aftonbönen inför sänggåendet strax innan det grymma slutet, utgör en stilla oas i denna annars så kraftfulla musik. Stråkar ruvar över stämningar av oro och sorg innan Verdi förlöser allt i den återkommande frasen "Cantiamo, cantiamo" (låt oss sjunga!).

Jago, den hänsynslöse psykopaten, framstod åtminstone i den här uppsättningen som den intressantaste rollfiguren. Mycket tack vare en ryslig gestaltning av en för mig helt okänd basbaryton, Falk Struckman. Hans inlevelse i en av operalitteraturens råaste självbekännelser, "Jag tror på en grym Gud", gav både röst och ansikte åt cynikerns hån av allt mänskligt rollspel: Efter allt gyckel och bedrägeri följer döden. È poi? È poi? (Och sen?). Döden är ett intet! Himlen en gammal kärringdröm!

Verdi - musikens trollkarl har än en gång talat i det emotionella registrets hela omfång! Denna opera, som på mer än ett sätt utgör ett kraftprov för sångarna, komponerades när Verdi var i 70-årsåldern och blev den näst sista i hans långa lista av mästerverk. För vissa sinar uppenbarligen varken energi eller kreativitet, för vissa synes åldern betydelselös.


Här kan man höra den berömda barytonarian "Credo in un Dio crudel" (och samtidigt se texten) med ingen mindre än den legendariske italienske barytonen Tito Gobbi (1913-1984).

Och här finns Renee Fleming med sången om tårpilen och Ave Maria från den aktuella föreställningen.

Foto: Ken Howard