En tom och ärelysten karriärist i Weimarrepubliken

 

"Spindelnätet" (Ruin, 2012) av Joseph Roth får mig på nytt att förundras över detta författarskap. Inte nog med att han var en fängslande berättare med skarp blick för mänskliga svagheter och mänsklig utsatthet. Roth kunde också pejla det tidiga 1900-talets sociala och politiska förhållanden med en kuslig och ibland närmast profetisk intuition. Den här boken skrevs 1923 men skildrar ett samhälle i ekonomisk kris med starka sociala konflikter - den s k Weimarrepubliken - som om författaren redan visste vartåt det skulle barka med de delvis hemliga, delvis uppenbara nationalistiska, antisemitiska, kommunistiska och fascistiska strömningar som sedan skulle resultera i nazistiskt övertagande.

Vi får följa Theodor Lohse, uppvuxen i enkla förhållanden, fänrik i armén men nu endast privatlärare i en rik judisk juvelerarfamilj. En man med "stäckta förhoppningar, begravt mod och en evigt levande, smärtande äregirighet". Kort sagt en man med en obetvinglig längtan efter en ställning som kunde fylla bröstet med den stolthet han redan i drömmarna ägde.

För att nå dit han vill måste Lohse bokstavligen gå över lik, för att ta sig fram måste han ingå i den typ av aktivistiska nätverk som frikårer, medborgargarden och riksvärn organiserar. Bakom dem tronar maktens män, spindlarna i näten, som ordnar med högre tjänster. Det gäller att göra sig ett namn, såväl inåt som utåt mot journalister och tidningspress, till exempel genom att framgångsrikt bekämpa arbetaruppror. Lohses hunger efter de mest belysta talartribunerna liknar Hitlers, som faktiskt märkligt nog skymtar förbi med namns nämnande. (Märk väl att boken utgavs tio år innan Hitler blev rikskansler!)

Det är en osäker värld som Lohse befinner sig i. Det finns medtävlare om makten och ingen kan med säkerhet skilja vän från fiende. Opportunism och hårdhet är vad som krävs. Vid lägligt tillfälle röjer Lohse en konkurrent ur vägen, men han kommer ingen vart ensam. Berättelsens andra huvudperson är den judiske Benjamin Lenz, en smart dubbelagent som sitter inne med information om det mesta som sker i det som synes ske. Han agerar kumpan med Lohse, vilken i sin ambivalenta antisemitism trots allt väljer att se honom som sin vän och välgörare. Lohse lyckas nå långt, han blir känd, han gifter sig adligt, han omsvärmas av pressen och han får en hög tjänst. Han blir till sist en av de ledande männen, men en som ständigt förföljs av frågan: Varför inte den ledande? Och han lever i skräck för "den okända, fasansvärda fienden".

Stilen är korthuggen, intrigen komprimerad. Men den för Roth typiska atmosfäriska prosan finns där som vanligt och drivs ibland till en expressionism som närmar sig hallucinatoriska visioner. Jag tänkte mer än en gång på Otto Dix´ och George Grosz´ bilder under läsningen. Karaktärsteckningen av huvudpersonen är, som alltid hos Roth, både sammansatt och trovärdig. Så här kan utan tvivel grogrunderna för och omständigheterna kring en tom, narcissistisk lycksökare se ut när enda värdet är att vinna världens uppmärksamhet, om än till priset av sin själ.

Som sagt, det är en märklig bok. Och inte minst märkligt är det att läsa den samtidigt som några nationalistiska, för att inte säga nyfascistiska karriärister som nått den svenska riksdagen visar sig i filmklipp med rasistiska tillmälen och järnrör, beredda att agera medborgargarde.

Bild ovan: George Grosz: Solförmörkelse, 1926.
Bild nedan: George Grosz: Samhällets stöttepelare, 1926.