Allahelgonavandring

Vi går genom gamla kyrkogården. Novembermörkret är tätt men överraskande lent i vindstilla plusgrader. De hundratals lågorna från gravljus och marschaller flimrar för ögonen och förvandlar träd, stenar och människor till skuggor i det fuktiga mörkret. Bländad av ljusen hör jag dem men ser dem inte. De par eller mindre grupper vi möter är ansiktslösa. Jag hör ljuden från deras dämpade samtal när de närmar sig och som hastigast kan jag urskilja dem i diffus gråskala när vi passerar varandra. Och ingen anstränger sig för att identifiera någon.

Grusets knaster under mina egna fötter täcker ljuden från de mötande ensamvandrare som plötsligt lösgör sig ur mörkret. Hunden småspringer obekymrat som vanligt, jag känner i kopplet ungefär var hon finns.

Det gamla gravkapellets ljusa väggar är svagt belysta och utgör ett riktmärke, en orienteringspunkt. I fonden syns de upplysta fönstren från huslängorna på Kyrkogårdsgatan. Där sitter människor och avslutar måltider, pratar och umgås så som de brukar på helgerna. Här på kyrkogården finns de som är på väg till eller från någonting, rökande ungdomar som tar en genväg till sitt lördagsfirande, äldre som kanske redan är på väg hemåt. Men också några som har kyrkogården som mål för en möjligen mycket ensam kvällsvandring, som helt enkelt vill uppleva de många små lågornas kamp mot mörkret. Kanske också söka upp en grav och själv bidra till det bländande ljusflödet, till förvandlingen av marken till stjärnhimmel.