Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 25 augusti 2012

Breivik dömd


Domen mot Anders Behring Breivik i Oslo igår var naturligtvis den enda rimliga. Jag tänker nu inte i första hand på antalet år i fängelse (21 år med möjlig/trolig förlängning), utan att det blev just fängelse och att han därmed döms som tillräknelig och fullt ansvarig för sina handlingar. Något som för övrigt Breivik själv visat sig mest angelägen om i den process som förevarit.

I gårdagens DN argumenterar Torbjörn Tännsjö för en ståndpunkt som står i samklang med domen, dvs. en som utgår från att Breiviks handlande kan te sig begripligt utifrån en "felaktig världsbild", att det kan finnas en logik i att försöka förhindra vår civilisations undergång om man som han uppfattar att "multikulturalism" och islamism utgör ett dödligt hot mot densamma. På så sätt ter han sig inte psykiskt sjuk, utan fullt möjlig att följa i sin "idealism", somTännsjö med ett neutralt ord väljer att kalla det.

Jag resonerade för ett år sedan (här) på ett delvis besläktat sätt även om jag likafullt betecknade honom som en "galning" (n.b. inte psykiskt sjuk) med en extremistisk ideologi som han på fanatikers vis tagit som livsuppgift att på egen hand och med våld omsätta i handling. Här finns som jag ser det den springande punkten: en våldsideologi kopplad till världsbilden, hur den senare nu än ser ut. Och trots att jag i stort är överens menar jag att Tännsjös resonemang brister i sista ledet, det som vill göra troligt att vi alla, om vi fångas i samma slags föreställningsvärld, om "rätt" förutsättningar föreligger, skulle kunna löpa linan ut och göra det som Breivik gjorde. Alltså begå massmord ansikte mot ansikte med försvarslösa ungdomar på sommarläger. Militärer lär sig döda, säger Tännsjö och det är sant. Men hur ser egentligen de förutsättningar ut som kan få oss att göra något som liknar det som Breivik gjort?

Även om jag i ideologiskt vanvett skulle lyckas definiera dessa ungdomar inte bara som ideologiska motståndare utan som presumtiva "fiender" i ett tänkt inbördeskrig, är steget bra långt till ett rättfärdigande av kallblodigt mördande på individualistisk basis innan det kriget brutit ut. Logiken säger mig visserligen att dessa ungdomar i framtiden kommer att politiskt bekämpa de ideal som jag kämpar för, men de utgör inget fysiskt hot, varken mot mig själv eller mot andra med motsatta ideologiska värderingar. Så var finns motivet till dödandet?

Om Breiviks motiv till dödandet av dessa ungdomar skulle vara att uppnå ett rationellt politiskt mål, så innebär det en så pass grav missbedömning av medel och mål att man förstår dem som söker sig till individualpsykologiska förklaringar. Så sett är Breivik en knäppgök, sannolikt inte alls psykotisk men en narcissistisk knäppgök som kan misstänkas söka ryktbarhet som ensam, martyrisk "krigare". Därmed presenterar han sig som en patetisk spegelbild av de islamistiska terrorister som han säger sig vilja bekämpa. Ytterst få av dem som helt eller delvis delar hans världsbild vore beredda att massmörda sina egna medborgare. Varför? Helt enkelt därför att - för att låna Tännsjös terminologi  - de "rätta" betingelserna för en sådan våldsutövning inte föreligger. Helt enkelt därför att det vore kontraproduktivt.

Endast den som primärt fascineras av våldet som medel för revolutionerande förändring kan förledas till en logik av Breiviks typ. Det talar för att ideologier inte alltid är att leka med. De kan nämligen - vid de "rätta" personliga betingelserna - bistå med den perverterade "logik" som undanröjer varje tvivel och resulterar i fanatismens slutgiltiga lösningar. Islamistiska självmordsbombare intalas att de i ett kommande liv kommer att belönas med sällheten i ett harem av unga kvinnor. Vad föresvävade Breivik som belöning? Ryktbarhet som monstrum? En hjältegloria bland ett fåtal militanta extremister, ett gäng inbilska korsriddare av den narcissistiska skepnaden?



6 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Det som oroar mig är att det finns så många som i princip omfattar Breiviks åsikter om t ex faran med multikulturalism och som ser en överhängande fara för islamisering av Europa, till följd av en islamistisk konspiration eller helt enkelt genom den demografiska utvecklingen och som uttrycker förakt för vårt demokratiska system, som anser att alla partier sviker - aningslöst eller medvetet - men som i samma andetag tar avstånd från Breiviks "metod" att bekämpa det onda.
De leker med elden på ett ansvarslöst sätt, menar jag. De bidrar till ett samhällsklimat, en grogrund för andra som vill löpa linan ut.
När man funderar över om "vanliga människor" kan delta i eller stillatigande åse "slutliga lösningar" talar de historiska exemplen sitt tydliga språk. Jag tror att det finns anledning till pessimism inför framtiden. Religiös och nationalistisk fanatism är i växande.

Einar J sa...

Ja, Lennart, framför allt vill jag understryka det du säger om demokratiföraktet som ju oftast är förknippat med auktoritärt styre och våldsmetoder.
Poängen med demokratin är just att man tolererar även "felaktiga" föreställningar, så länge de som hävdar dem accepterar den demokratiska grundvalen för opinionsbildning och politiskt förändringsarbete.
Fanatism i alla skepnader är riskabla, och visst kan man bli oroad av vissa religiösa och nationalistiska strömningar i tiden. Men jag anser dock att det viktiga i samhällsdebatten är att vi behåller tilltron till demokratin, och inte avfärdar meningsmotståndare som fascister och anti-demokrater bara för att deras åsikter återfinns i någon del av Breiviks manifest.
Toleransens gränser går vid intoleransen. Demokratins sårbarhet är också dess styrka. Därför menar jag också att avståndstagandet från Breiviks "metod" bland dem som i övrigt delar hans inställning till exempelvis invandringspolitiken är viktig.
Jag förstår talet om "grogrunder", men tycker att det är en knepig sak om man med det menar att diskussionen måste begränsas för "samhällsklimatets" skull.
Religiös och politisk fanatism bör vi bekämpa med intellektuella medel, så långt möjligt. I den mån rörelser öppet eller i det fördolda förespråkar/accepterar våldsmetoder är samhället självklart i sin fulla rätt att försvara demokratins grundprinciper.
Om jag är pessimist eller inte i dessa avseenden vet jag inte riktigt. Anledningar till pessimism finns, både historiskt och sett till vissa tendenser i tiden. Men än så länge tror jag att det ska en mycket större ekonomisk och/eller politisk förtroendekris för att anti-demokratiska krafter ska kunna växa sig så starka att de utgör ett reellt hot.

Lennart Erling sa...

Ja, bruket av yttrandefriheten ä r en knepig sak. Debatten måste vara fri, men jag har svårt att se att dunkelt tal om Västerlandets undergång genom muslimsk smyginvasion och liberal eftergiftspolitik främjar toleransen i samhället. Sådant tal förekommer.

Einar J sa...

Nej, de som är fanatiskt övertygade om Västerlandets undergång genom en muslimsk invasion är svåra att nå på en intellektuell nivå. De drar ju sina enkla och generaliserande slutsatser utifrån islamisterna, som ju inte precis skulle dementera att de önskar något annat...
Givetvis måste vi bekämpa den intolerans som i både tal, skrift och handling yttrar sig i förföljelse av judar, romer och muslimer.
Och jag håller med om att det finns tankegods som förgiftar debatten, eller snarare hotar att omintetgöra en sansad debatt om samhällsproblem som extremister på olika kanter propagandistiskt utnyttjar.
Toleransen har sina gränser och diskussionen om var gränserna går måste hållas levande.

Einar J sa...

Hm... det blev väl någon sorts språklig kullerbytta där.

" ...islamisterna, som ju inte precis skulle dementera att de önskar det."
Skulle det ha stått. :)

Lennart Erling sa...

Aha, nu behöver jag inte fundera längre...