Nine eleven

En känsla av övermättnad infinner sig lätt efter de senaste dagarnas överflöd av analyser och kommentarer kring WTC-tornens spektakulära öde i New York för idag jämnt tio år sedan. Så min avsikt är inte att ytterligare tillfoga något, bara säga att jag fann det lämpligt att plocka fram Amos Oz essä "Hur man botar en fanatiker" i den lilla boken med samma titel (W&W, 2006). Läsningen fick bli ett sätt att i lugn och ro reflektera kring det som hände och det som hänt därefter.

"Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben?" är den fråga Oz ställer sig. Och jag delar hans syn på fanatismens natur och den risk som finns att vi lite till mans kan hemfalla åt fanatiska tendenser om vi lockas in i den kompromisslösa rättfärdighetens ideologier. De botemedel han anger får väl mest ses som förebyggande medel; det handlar om att i vår närmiljö ingjuta fantasi, odla sinne för humor och förmågan att föreställa sig den andre, dvs. sådant som fanatikern saknar.

Ett viktigt drag hos fanatikern är också hans eller hennes självuppoffrande aktivism. Det gäller ju inget mindre än att rädda och frälsa själarna från förtappelsen. "Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras", säger Oz. De måttfulla och sansade är de enda som kan övertyga de extrema på ömse sidor i en svartvit värld, menar han också. Jag vill tro och hoppas att det är så, trots att vittnesbörden om att hatet mot de egna ofta är det starkaste hos fanatikern. Avfällingen, renegaten, den icke renlärige, den svage i tron - ingenting tycks provocera fanatikern mer än dessa.