Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 1 september 2011

Mannen som planterade sin hembygd i litteraturen



Sedan många år nu har jag regelbundet träffat ett par kolleger för diskussioner vid ett bord med lite mat och vin, och därtill kanske en eller annan whisky om vi inte ska upp för tidigt dagen efter. Vi har då läst något som vi bestämmer från gång till annan och som kan föranleda synpunkter av olika slag. Naturligtvis finns det också plats för ventilation av det egna livet i stort och smått. De där sammankomsterna har visat sig vara nog så viktiga för oss alla tre.

I början av juni bestämde vi oss för att under sommaren läsa Jean Giono (1895-1970), den provencalske författaren som levde hela sitt liv i sin hembygd i övre Provence och som på nytt blivit aktuell på svenska genom goda översättningar av några av hans främsta verk. När vi återsågs i måndags var vi fulla av entusiasm över vad vi läst.

"Kullen" från 1929 (översatt av Jan Stolpe) är Gionos mest berömda bok och den som han själv satte högst i sitt med tiden rätt omfattande författarskap. Den innebar ett tidigt genombrott som bidrog till att han övergav tjänstemannalivet för författande på heltid. Det är en märkligt suggestiv berättelse om fattigdom och sjukdom, olyckor och vidskepelse, starkt engagerande i sin närmast mytiska framställning av natur och människa i nära samspel. Gionos beskrivning av den karga bergsnaturens obarmhärtighet och skönhet hör till de mest fascinerande naturskildringar jag läst. Det är ingen hembygdsidylliker vi läst, snarare en tragöd i den antika traditionen. I sin ovissa kamp för överlevnad projicerar de sista människorna i byn allt det ogripbara onda på en gammal döende gubbe, han som vägrar släppa ifrån sig hemligheten om de livgivande källsprång som kanske skulle kunna häva den förbannelse som vilar över byn.

Även om den här berättelsen innehåller minnesvärda karaktärer enades vi om att huvudpersonen nog måste sägas vara kullen själv. Denna avsides belägna bergknalle, där byn klamrar sig fast med några ännu bebodda hus, där brunnen sinar och där till sist även en vådlig skogsbrand hotar med slutlig ödeläggelse. Allt bärs upp av en finslipad prosalyrik med bibehållen dramatisk nerv. Språket kännetecknas framför allt av förtätning och en rikedom på nyfunna metaforer. De kunde lätt bli för många - det skulle jag i ett annat sammanhang tänka, men inte här. Berättelsen lyfts till mytisk nivå; via metaforerna besjälas naturen och blir människorna själva natur. Gubben med den förmodade trollkraften dör till sist och vattnet stiger på nytt i brunnen. Elden viker undan i sista stund och tar en annan väg. Livet blir tillfälligt ljusare men aldrig klarlagt och enkelt för det. I morgon kan det vara kullen som står som vinnare.

Avfolkningsbygdens ensamhet är också temat för "Vårvinden" (översatt av Elisabeth och Pontus Grate), som tillsammans med "Kullen" utgör två tredjedelar av den så kallade Pan-trilogin. (Förhoppningsvis låter oss Elisabet Grates förlag också snart ta del av den sista delen). Det är en ljusare berättelse än "Kullen" även om den präglas av samma slags språk och mänskliga gestalter i kamp med ogina livsvillkor. Men här har vi litterärt sett något så ovanligt som ett levnadsöde som ändar mycket lyckligt, en roman om lyckan i det enkla livet i naturens närhet. Den siste mannen i ödebyn - Panturle är hans namn - får på sällsamma vägar fatt i en hustru, en plogbill och ett utsäde som vänder tragiken i seger över motgångarna. Här finns ett avsnitt som i genial enkelhet introducerar vändningen och där Gionos lakoniska stil och gestaltningsförmåga firar triumfer. Det är en scen från en marknadsplats där ryktet om säckar av säd av bästa sort visar sig vara just Panturles. Kunderna häpnar och slåss om att få köpa dem.

Kornen är tunga som hagel. Friska och guldgula och så rena som tänkas kan: inte en agn. Ingenting annat än korn, torra och fasta, och blanka som bäckens vatten. Han får lust att ta i dem för att känna dem rinna mellan fingrarna. Sådant ser man inte varje dag.
- Rör inte, säger mannen.
Herr Astruc ser på honom.
- Rör inte. Om det är för att köpa går det an. Men om det är för att titta, så titta med ögonen.
Det är för att köpa, men han låter bli att röra. Han förstår. Han skulle gjort likadant själv.

När sedan herr Astruc köpt så mycket han fick lov till går han upprymd omkring med två stora nävar av dessa korn i sin ficka och visar upp dem överallt. - Det var det värsta! utbrister de kringstående. Och i år till på köpet!

Den sista boken är en novell med titeln "Mannen som planterade träd"(översatt av Pontus Grate). I samma karga bergstrakter möter vi återigen en ensling, en herde som tagit sig för att helt oegennyttigt och mycket systematiskt plantera träd på de högslätter som saknar sådana. Åren går och det enträgna planterandet gör att de förtorkade slätterna lever upp. Myndigheterna inspekterar och förundras och kallar det naturskog. Det grönskar och porlar och människorna börjar flytta in och rusta upp de gamla byarna på nytt.

Detta är nog inget mindre än en profetisk skrift för ett ekologiskt resurstänkande långt innan ekofilosofin kom på modet. Berättelsen skrevs på femtiotalet som svar på en anmodan från Readers Digest till ett antal författare om att skriva någonting på temat "Den märkvärdigaste människan jag mött". Den refuserades dock när det befanns att allt var fiktion. Gionos dotter ger i en efterskrift en mycket roande beskrivning av novellens egen historia.

En sak stod klar för oss tre läsare i måndags: här har vi författaren som planterade sin hembygd i världslitteraturen. Och det med besked.

2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Lite sent, men ändå, vill jag bara säga att när jag läste detta tänkte jag att Giono kanske skulle vara något för mig också.
Nu när jag i går kväll långsamt började läsa "Kullen" märkte jag att det var helt rätt.
Precis vad jag behöver, efter en period när läsandet varit alltför förstrött.
En tanke som snabbt dök upp: Tage Aurell...

Einar J sa...

Hej, Lennart!

Tack för din kommentar som jag ser först nu. Det är inte så ofta jag blickar bakåt i bloggposterna...
Din association till Tage Aurell är intressant. Lustigt nog tömde jag en hylla på landet på böcker, och sparade några, bland annat en samling "Berättelser" av Aurell som jag läste för ca 10 år sedan med god behållning.
Just i den sparsmakade stilen och skildringarna av de enkla människorna finns onekligen en affinitet.