Hör braket från inslagna öppna dörrar!
Ett antal kvinnor av den gamla vanliga kulturradikala sorten vill propagera för skilsmässa, ty man blir mycket, mycket lyckligare som skild. Vittnesbörden är av allt att döma samstämmiga i den nyutkomna boken i detta ämne. Och bokens redaktörer uppträder i massmedia som vore de pionjärer i ett ytterst angeläget och eftersatt problemområde, nämligen att kvinnor stannar i äktenskap där det egna jaget inte är fritt och lyckligt.
Att argumenten för att det kan vara rimligt att skiljas har minst fyrtio år på nacken bekymrar inte desssa modiga kämpar. Inte heller det faktum att äktenskap inte precis är det hållbaraste av avtal som sluts i vår tid, allra minst i de kretsar där dessa skribenter lever och rör sig. Att det skulle vara svårt att skilja sig av annat än känslomässiga orsaker kan ju knappast hävdas, så någonting verkar lurt i detta glättiga tillrop: happy, happy! (Bokens titel).
I denna liksom i en del andra frågor om familjen och vår livsstil finns det tydligen ett starkt behov av kollektiv övertalning, av att försvara sig mot det enda som står hindrande i vägen, nämligen känslor av sorg, skuld och misslyckande. Kort sagt ett behov av att försvara sig mot det som trots allt gör ont i kampen för lyckan i det egna självförverkligandet.
Därav spekulationen i behovet av pep talk från de redan frälsta. Happy! Happy!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Läste också Nina Björks DN-recension som ju var en lovsång till skilsmässan och ett modernt, fritt leverne. För livslångt äktenskap är ju numera så förlegat. Jag citerar ur recensionen: ”Det finns någonting djupt förlegat med det livslånga äktenskapet. Och när jag säger djupt förlegat menar jag någonting som strider mot samhällets bas: ekonomin. Både som producenter och konsumenter krävs i dag liknande egenskaper hos oss. Vi ska vara flexibla, nyhetsinriktade, förändringsbenägna och pigga på nya utmaningar.”
Läste jag verkligen rätt? Jo, för varför skulle vi vara annorlunda i kärlek? frågar sig recensenten.
Den hurtfriskheten, där allt, också äktenskap, det som, om det vill sig väl, kan utvecklas till ett livslångt förhållande, läggs under de snabba förändringarnas och den kontinuerliga ostadighetens regim ger jag inte mycket för. Inte heller tror jag speciellt mycket på det där pratet om lyckliga skilsmässor. Finns som jag ser det ingenting som slår ett långvarigt, tryggt förhållande. Djupt förlegat? Kanske. Nej hellre underbart anakronistiskt, i en tid som kräver allt mer och ger allt mindre tillbaks.
Jag läste också Nina Björks recension - med intresse faktiskt. Jag tyckte inte att den stämde in i lovsången till skilsmässan.
Nina Björk har jag ofta uppskattat som en läsvärd skribent som oftast tillför något nytt och tänkvärt till debatten, inte bara de där typiska och ack så förutsägbara "feminismerna" som det mesta i den recenserade boken uppenbarligen är uttryck för.
Med andra ord läste jag hennes analytiska koppling av bokens innehåll till en mer generell samhällsutveckling som en kritik av författarnas enkla hyllningar av samma sorts utveckling på närrelationernas område. Alltså en mer kritisk hållning till vad som betraktas som "förlegat" i synen på skilsmässor än bokens författare, som bara okritiskt hyllar hur vi ska vara för att passa in i idealen om flexibilitet och självförverkligande.
Men kanske läste jag in för mycket i Nina Björks recension denna gång. Jag uppfattade den som en subtil form av sågning av det glättiga budskapet.
Det är möjligt att min läsning av Nina Björks recension var alltför onyanserad, nu när jag läser den på nytt lägger jag märke till det subtilt underminerande draget i recensionen. Frågan är förstås hur väl en sådan subtilitet når fram till läsaren. Och strängt taget är en diskussion om hennes text något problematisk så länge man (jag) inte läst boken hon recenserar. Också jag har läst Nina Björk tidigare och uppskattat hennes analyser. Kanske var denna text snäppet för sofistikerad för sitt eget bästa eller så är det bara jag som inte kan läsa innantill.
PS till det föregående: det du kallar en subtil sågning av det glättiga budskapet i boken kan också tror jag läsas som en stilistisk tvetydighet som innebär att skribentens egen position i relation till påståendena i texten framstår som något svårtolkade. Gäller speciellt slutet och där kulminationspunkten, den sista meningen.
"I 'Happy, happy' lever inte skulden. Där lever det fria jaget. Och det märkligaste med denna hyllning till skilsmässan är kanske att den inte redan är skriven. Orden den bärs upp av har ju länge varit honnörsord i vårt samhälle och vår ekonomi: förändring, styrka, jag. Framtiden tillhör skilsmässan."
Vem är det egentligen som säger detta? Bokens författare förvisso (även om det inte handlar om ett citat), men gör inte också recensenten det eller ska man läsa meningen som ett subtilt analytiskt underminerande, skrivet med ironisk distans av recensenten?
Ja, du har rätt i det. Det finns inget tydligt ställningstagande,ingen explicit värdering av den analytiska slutsatsen. Därav tvetydigheten, kanske bottnande i ambivalensen inför det faktum som hon själv konstaterar.
Jag tror att min tolkning av hennes kritiska inställning byggde på det jag tidigare läst av henne om barn, familj och närrelationer.
Jag läser Nina Björks recension som helt i linje med hennes kritik av konsumtionssamhällets ideologier. Allt livslångt och slitstarkt är ju ett hot mot en accelererande varucirkulation. Byt ut! Släng innan det är slitet! Varför skulle det vara annorlunda i känslornas och kärlekens värld?
"Den här antologin ser jag som ett uttryck för behovet att skapa nya känslolagar, mer kompatibla med de beteenden vi redan lever med."
Ja, Lennart, det var precis så jag läste henne också. Dvs. som kritisk mot bokens ideologiska innehåll, dess propagandistiska ståndpunkt, som hon ser som ett uttryck för en generell tendens till konsumism och ständig beredskap för föränderlighet på livets alla områden.
Säkert en bra läsart detta. Frågan är dock i hur hög grad den förutsätter en införståddhet i aktuella (svenska) debatter om genus och kön och framför allt i Nina Björks tidigare texter. Det finns en svårighet här som har att göra med förförståelse och kodning av en text som inte ska underskattas. Det tycker jag också visas av Einars kommentarer.
Björks avhandling Fria själar måste hur som helst införskaffas. Och: debatter av den här typen, med många universalia i spel, blir så oerhört lätt svårbegripliga eftersom begreppen i sig är så pass ”luddiga” eller stora att de går att styra och tolka på många olika sätt.
Skicka en kommentar