Varia en vårlig fredag

Efter gårdagens stormiga väder när de torra fjolårslöven rusade som horder av galna råttor över trottoarerna, dammoln och torra kvistar yrde och ett eller annat gammalt träd till sist knäcktes och föll, började denna fredag med solsken och stilla fläktar. Som emellertid snabbt övergick i mulnande skyar och lätt regn, om än endast kortvarigt. Vilken fröjd att kunna sätta sig på cykeln och konstatera att ett nyckfullt aprilväder bara bekräftar årstiden. Att det tillsammans med trädens knoppning, den milda luften och de grusiga snöresternas försvinnande slutgiltigt talar för vår.

Vad gör det då att dagen innehåller ett tandläkarbesök. Eller ett besök hos tandhygienisten, för att vara exakt, ty numera tycks tandläkarens arbete i mångt och mycket vara delegerat till andra kategorier av tandarbetare, eller hur man nu benämner dem som fylkas kring mig i den där höj-, sänk- och fällbara stolen som man numera inte sitter utan ligger i.

Tandläkaren borrar och drar och sköter antagligen också eventuell bedövning. I allt övrigt inträder annan personal, i alla fall på det tandläkeri jag besöker. Min gamle tandläkare från förr gjorde allt själv och höll dessutom ofta en miniföreläsning om (riktigt) gamla tiders borrgalenskap eller om de senaste rönen kring amalgam, som han menade var orättvist förtalat som tandfyllning. Han höll uppsikt över smärre "hål" men gjorde inga onödiga ingrepp, och jag kände mig alltid trygg och nöjd i hans sällskap. Givetvis skrapade han själv tandsten och gav råd om förbättrad tandhälsa. Tandsköterskan assisterade vid behov.

Sedan denne tandläkare gick i pension har mottagningen expanderat och förändrats och raden av ansikten som sänkt sig över mitt gap har varit lång och mycket varierad. Den enda som jag säkert känner igen är tandhygienisten, det vill säga den som numera förorsakar den största smärtan i det här sammanhanget. Att utsättas för tandstensspettning är som alla vet nätt och jämnt uthärdligt. Och den som endast har detta specialuppdrag verkar sätta en ära i att göra det så blodigt och grundligt som möjligt, så att man resten av eftermiddagen stadigt kan förnimma pulsen i tandköttet. Så kanske det måste vara, vad vet jag.

Nytt för denna gång var att jag också fick en trasig tand lagad av ingen mindre än tandsköterskan. Tandläkaren gjorde en kort visit med borren för att ge fäste för lagningen, men allt det övriga gjorde sköterskan: fyllde i, härdade, putsade och donade. Jag undrar vad som händer, om man kan tolka detta mer generellt som uttryck för en tendens i arbetslivet. Är det tandläkarna som vill ha det så? Eller är det assisterande yrkesgrupper som vill utveckla sin kompetens och professionalitet? Varifrån kommer tandhygienisterna som skrå? Varför denna specialisering?

Jag lämnade mina funderingar därhän och fortsatte till vitvaruhandlaren för en beställning till den förestående omvandlingen av köket. Har man bara tid för det kan det vara roligt att planera för ombyggnad och nyordning. Man får en del kunskap på köpet, även om hantverket utförs av andra. Köper man en fin spis från Huskvarna fattar man till sist att den som ser likadan ut på annat håll men heter Elektrolux faktiskt är en och densamma. Får dessutom höra att Elektrolux är världens största vitvarufirma i kraft av att bland annat ha köpt upp ett inte ringa antal andra. Så går det till, och fortfarande lär Elektrolux vara svenskt. Kom plötsligt ihåg den gamle, klurige Elektroluxchefen Wirtén, han som alltid hade en vitsig formulering i beredskap för journalister och andra. Det var ju han som kallade golf för en socialt viktig men primitiv form av jordbruk.

På hemvägen lockade Luthagens livs med förmånligt pris på tonfisk så jag bestämde mig för middagsmaten på stående fot. Men innan middagsbestyren sjönk jag en stund ned i fåtöljen med engelsk renässansmusik ur högtalarna och en kopp lyxigt te från Assam. Större helgfrid än den som William Byrd skänker finns kanske, men tillåt mig tvivla. "Infelix ego" heter cd:n som för övrigt av Grammophone utsågs till "Recording of the year 2010". The Cardinall´s Musick sjunger under ledning av Andrew Carwood. Mycket vackert, mycket vilsamt böljar stämsången i variationer som skulle kunna fortgå utan slut. Men det är med något undantag korta stycken, som alla i sin variation inger samma känsla av oändlighet.

Foto: EJ. En annan vår, närmagnolian redan slagit ut.