Den som en gång sett denna märkliga Kristus-bild av Andrea Mantegna (1431-1506) glömmer den inte. Målningen finns i Milano, på Pinacoteca Brera, men Mantegnas storhetstid är främst förknippad med hans verksamhet hos furstefamiljen Gonzaga i Palazzo Ducale i en annan norditaliensk stad, Mantova. Varom den danska poeten Inger Christensen berättat i en kortroman med titeln "Det målade rummet", som jag inte utan begeistring nyligen läst. Det är en bok jag rekommenderar varje vän av italiensk renässans och/eller den som njuter av prosakonst när den är som bäst.Eftersom Mantova är en stad som jag ännu inte haft tillfälle att besöka har läsningen återuppväckt gamla resplaner. Alltså skruvar jag ihop köksbänkar från IKEA samtidigt som jag i andanom förflyttar mig till ännu en av alla dessa italienska städer som inte är mindre intressanta för att de ligger lite vid sidan om de hetaste turistmålen.
Denna långfredags förmiddag sände SR P2 Matteuspassionen i en några år gammal inspelning från Engelbrektskyrkan i Stockholm. Daniel Harding, SRSO och toppsolister borgade för all önskvärd kvalitet. Jag blev kvar i sängen, än en gång försänkt i Bachs makalösa musikdramatik ända till slutkoralen, som är den kanske vackraste och mest upplyftande musik som kan förekomma i ett kyrkorum. Eller via radion i ett sovrum, kan jag intyga.
Mantegnas bild gjorde sig än en gång påmind. Varför är den så märklig? Inte bara det att vi står vid fotänden av en bår. Inte bara den hyperrealistiska återgivningen av en död människa med spikhålen synliga i både händer och fötter. Inte bara närvaron av de sörjande. Det är något märkligt med det krympta perspektivet som på en gång gör oss till iakttagare på avstånd och närstående. Trots att vi befinner oss vid fötterna för oss det förkortade perspektivet omedelbart till den överdimensionerade överkroppen och ansiktet och vi är plötsligt lika nära den döde som de andra.
Är det kanske något liknande Bach gör i sin passionsmusik?
4 kommentarer:
Tack för Inger Christensen! Jag läste Fjärilsdalen nyligen och blev mäkta imponerad och djupt rörd.
Inger Christensen var storartad i allt hon gjorde. Jag sökte länge efter "Fjärilsdalen" antikvariskt men utan att finna den, så sedan ett år tillbaka är jag i stället lycklig ägare till hennes "Samlede digte" på originalspråket.
Det är trots allt inte särskilt svårt att läsa danska, även om ett eller annat ord kan vara lurigt, i varje fall för en uppsvensk som jag.
Mantova och hovet där får mig också att tänka på Claudio Monteverdi och hans underbara musik ...
Även Monteverdi var där, ja. Och han är förstås ännu ett skäl till att jag nu bestämt mig för en resa till Mantova.
För många år sedan var jag i en annan gammal renässansfurstes palats, nämligen Montefeltros i Urbino, Rafaels hemstad. Du känner säkert till att Baldassare Castigliones "Hovmannens bok" utspelar sig där. Det fascinerande med italiensk renässans är bland annat att så mycket går att tillägna sig av den genom olika bevarade konstverk i olika genrer.
Skicka en kommentar