Apropå firandet av Tomas Tranströmer så sprang jag på en liten tunn bok på Studentbokhandeln häromdagen med titeln "Tranströmerska insektsamlingen från Runmarö". Det är en samling korta essäer av biologen och författaren Fredrik Sjöberg som skrevs för tio år sedan och som nu utges på nytt i en numrerad edition (Bonniers, 2011).
Sjöberg berättar lättsamt, lärt och underhållande om en diger samling insekter - fjärilar, skalbaggar, steklar, skinnbaggar, flugor, trollsländor, gräshoppor, kackerlackor - som Tomas Tranströmer skapade under några pojkår somrarna 1944-1947 på Runmarö, en samling som han som vän till Tranströmer fick nys om skulle finnas kvar på en vind i Västerås. Sjöberg förhör sig om vilka sällsynta arter som ingår och får entydiga besked från den minnesgode upphovsmannen. När han några år senare får låna samlingen och förtecknar innehållet imponeras han av vad han får se, vilket även resulterar i dessa fängslande essäer.
När jag läser dem tänker jag på två saker. Dels på mitt eget, sent väckta intresse för fjärilar i samband med att jag blev sommartorpare för sisådär trettio år sedan, att jag blev som barn på nytt med fjärilshåven i handen och lärde mig en del om den svenska sommarens entomologiska skönhet. Dels dyker också en dikt av Tranströmer upp i minnet, nämligen Guldstekel ur "För levande och döda" (1989), en dikt som är ett utmärkt exempel på den antitotalitära tendens som går igen i hans diktning och som inte minst omfattade Baltikum innan järnridåns fall. Det är inte, som Lars Gustafsson påpekade i DN i går, politisk dikt som hos en som "slamrar, docerar och talar i megafon", utan hos en som med hans egna ord avvisar de "oförsonliga patriarkerna". Udden är riktad mot bokstavstroende i både öst och väst, iranska ayatollor och amerikanska tv-predikanter lika. "Felstavningen i sten av Guds namn" är frukten av deras verk.
Den fromma bödeln lutar sig fram
över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel
där han kan se sig själv.
Den parasitära narcissismen hos dessa guldsteklar visar det förfärande hos dem "som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida/ de som aldrig är tankspridda/de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade".
Gå förbi dem! manar oss diktaren.
3 kommentarer:
Han har ju kallats svensk mästare i objektiva korrelat, vilket låter konstigare än det är. Uttrycket objektivt korrelat avser en estetisk metod som väl kan sägas bära T.S. Eliots signatur. Eliot krävde att känslorna, poesins grundmaterial, skulle frigöras från författarens person och i stället, objektiveras, överföras på bilder, gestalter eller situationer som bär fram detta känsloinnehåll, gör det plastiskt gripbart för läsaren.
När jag recenserade Tomas Transströmers Sorgegondol från 1996 skrev jag att han är en diktare som ständigt refererar bakåt, binder ihop sina bilder, sina händelser och begrepp med det han har skrivit tidigare. När jag läste de 18 dikterna, av vilka den tyngst vägande, ja dominerande långdikten som gett hela samlingen dess namn heter “Sorgegondol nr 2”, fäste jag mig speciellt vid det här interreferentiella draget i dikterna.
Tranströmer har genom åren egentligen skapat ett högst eget tranströmerskt poetiskt universum som man relativt lätt kan känna igen. Det finns bilder som återkommer, metaforer som han tycks älska mer än andra. En sådan metafortyp är jämförelsen mellan det mycket lilla och det mycket stora. En krypande långtradare jämförs med trollsländans larv på insjöns botten, jätteeken förliknas vid en älg som förliknas vid stjärnbilder osv. Det finns en rad sådana bilder och begrepp som hos Tranströmer är starkt laddade, utan att man alltid kan exakt veta hur de är laddade. Till hans “standardrekvisita” hör storm, båt, hav, vatten (snö), stenar, ansikte, klockor, brev, trafik, tunnel, insekter (ofta fjärilar), drakar, gator (trafik), väggar, hus, skog, metaller, vänner, kyla, tyngd, mörker, ljus, tystnad, drömmar, Afrika.
Vad gäller skrivtecknen är det någonting speciellt med utropstecknen hos Tranströmer. De representerar på något sätt nåden, lättheten, humorn (som man ofta glömmer att omnämna i samband med honom), det ögonblick när pusselbitarna faller på plats, livet upplevs som mer värt att leva än annars.
"Sorgegondol nr 2", som du nämner är verkligen också en fantastisk dikt.
Det du nämner om perspektivväxlingarna är kanske det själv uppfattar som det mest kännetecknande, men det övriga du nämner är också intressant och sådant som jag själv inte reflekterat över. Det där med utropstecknen, till exempel.
Jag har inte så mycket att tillägga... annat än att musiken förstås har en stor plats i Tranströmers diktning också.
...inte minst i den nämnda "Sorgegondol nr 2"!
Skicka en kommentar