Inom politiken presenterar nästan ingen längre utopiska visioner om ett annat samhälle. Parallellt finns inte heller så många inom teologin som tänker eskatologiskt.
Minst två frågor inställer sig: Vilka är egentligen de som i våra demokratiska välfärdssamhällen fortfarande anser att de inte klarar sig utan utopin, en vision om det bortomliggande? Och varför känner de flesta andra en viss rädsla för att sådana visioner ska återuppstå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kulturvetaren Andreas Huyssen har påpekat att det vi i dag bevittnar som en utmattning av utopiska energier i relation till framtiden är resultatet av en förskjutning av den tidsmässiga organiseringen av den utopiska fantasin från dess futuristiska pol i riktning mot dess minnespol. Tror han har rätt. Tror därmed också att nostalgin inte är någon motsats till utopin utan tvärtom, som en form av minne, alltid är sammanflätad med och även delvis producerar utopin.
Så då skulle nostalgin vara en tillbakablickande form av utopitänkande, om jag förstår rätt.
Och om då nostalgikern projicerar sin (goda) minnesbild från förr på framtiden skulle det kunna ses som en konservativ variant av utopisk dröm? Kanske till och med någonting som mycket förenklat kan sammanfattas i det gamla kända frasen: "Det var bättre förr" - med förhoppningen om att det åter skulle kunna bli som förr.
Men antagligen har jag med den kommentaren redan profanerat den gode kulturvetarens antagligen mer avancerade tankegång...
Nej, inte alls, vill inte påstå att min tankegång vore särskilt avancerad. Ungefär så som du tecknar bilden ser jag det också. De platser vi drömmer om kan vara placerade på olika ställen på tidsaxeln. I och med att framtidsutsikterna numera ter sig så till den grad osäkra och hotande att det dystopiska alternativet tycks ha ersatt de gamla, "goda" utopierna (som alltså i verkligheten visade sig vara allt annat än goda) blir, som jag ser det, nostalgin, den tillbakablickande rörelsen, den viktigaste återstående formen av utopiskt tänkande (ifall man inte vill beteckna dystopin som en form av anti-utopi). Jämför också urholkningen av begreppet avantgarde, en process som jag tror startade redan för flera årtionden sedan.
Ok, jag finner också tanken mycket tänkvärd.
Och med "den gode kulturvetaren" syftade jag närmast på Huyssen, varifrån du hämtade din tankegång. Honom har jag själv inte studerat, så därför tänkte jag att jag kanske var ute på lite hal is när jag själv försökte tänka till utifrån dig som en sekundärkälla, så att säga. :-)
En annan forskare som varit inne på liknande tankegångar om dubbelheten i en nostalgi - dvs en nostalgi som samtidigt också är en det förflutnas utopi - är Sverker Hyltén-Cavallius som diskuterar hur svenska pensionärer i samband med musikaliska evenemang och tävlingar av typen Seniorchansen skapar något han kallar en retrospektiv utopianism, någonting som kunde beskrivas som ett utnyttjande av den saknade tidplats som kännetecknar nostalgin, i relation till den efterlängtade (och omöjliga) tidplats som kännetecknade den utopiska andan i den tidplats som man nostalgiserar (Hyltén-Cavallius 2002). Jag har skrivit om det här i en artikel om nostalgiska strategier i den populära italienska filmen Il Postino.
Skicka en kommentar