Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 6 januari 2011

"Den störste nu levande kompositören"

"Den störste nu levande kompositören".

Om vem kan självaste Beethoven ha yttrat sig på detta sätt? Vems porträtt - jämte Bachs och Beethovens - hade Brahms på väggen i sitt arbetsrum (och vars främsta operapartitur han också ville bli begravd med)? Haydn gav honom tidigt ett viktigt erkännande. Schumann skrev fantastiska artiklar om hans musik. Även en av vår tids främsta dirigenter - Riccardo Muti - anser honom vara en av de verkligt stora kompositörerna och har under hela sin karriär gjort allt för att lansera honom på nytt.

Så många omdömesgilla män kan knappast ha fel, även om det också finns en eller annan kritisk röst från hans samtid som då mera pekar på personen än musiken. Berlioz avfärdade honom i sina memoarer som en irriterande petimäter, och Adolphe Adam - han med "O helga natt", ni vet - lär ha sagt: "Somliga hävdar att han hade ett mycket jämnt temperament, ity att han ständigt var arg". Kanske var det detta som gjorde att han efter att ha omhuldats av Napoleon senare hamnade i onåd, efter att ha karskt besvarat en kritisk anmärkning från kejsaren om hans musik. "Ers majestät vet inte mer om det här än jag vet om krigföring".

Den jag talar om är Luigi Cherubini, född i Florens 1760, död 1842 i Paris, där han de sista tjugo åren av sitt liv var direktör för Pariskonservatoriet. På ovanstående bild syns han välsignad av den lyriska poesins musa (Terpsichore) i ett berömt porträtt av Jean Auguste Dominique Ingres. Ingres och Cherubini var för övrigt vänner och passionerade amatörer på varandras områden; Ingres amatörviolinist och Cherubini amatörmålare.

I vår tid är Cherubini mest känd för operan Medée, inte minst för att den så starkt förknippas med en av Maria Callas mest legendomspunna prestationer. Som så många andra stora tonsättare visade Cherubini tidigt sin musikaliska begåvning och hade redan som trettonåring komponerat ett flertal sakrala verk. Han skrev sedan en stor mängd operor, många mässor, två requier, kantater, en symfoni, men också en hel del kammarmusik, bland annat sex stråkkvartetter och sex pianosonater, de senare i en stil som ibland påminner om Haydn, ibland också om Scarlatti. Generellt kan Cherubinis verk placeras i skärningspunkten mellan klassicism och romantik.

Jag blev påmind om Cherubini genom septembernumret 2010 av Grammophone, efter att tidigare mest bara ha känt till hans namn och hört enstaka operaarior. Den skiva jag lyssnat på den sista tiden innehåller förutom symfonin ett verk som gör det lätt att förstå den översvallande uppskattning han fick från de nyss nämnda, för eftervärlden mer namnkunniga, kollegerna.

Detta verk - Chant sur la mort de Joseph Haydn - har en alldeles speciell och märkvärdig historia. Ryktet om Haydns död spreds nämligen fem år för tidigt år 1804. En notis om den store kompositörens död publicerades i Londoner Gentleman´s Magazine, och vi får tänka oss att den tidens kommunikationer inte medgav snabba dementier och tillrättalägganden. En fransk frimurarloge ville hedra frimuraren Haydn genom att av Cherubini beställa en kantat till hans minne med text av en i frimurarkretsar känd skriftställare. Texten talar i högspända ordalag om en döende svan på Donaus stränder till en musik som inledningsvis är ett under av elegisk skönhet, och som i den femte och avslutande satsen stegras till ett maestoso med full orkester tillsammans med de tre solisterna, två tenorer och en sopran. Den gudabenådade sångarens själ och namn prisas som besegrare av både död och tid. Och även om den fysiska döden inte hann ifatt Haydn förrän efter ytterligare några år så kan väl dessa ord ses som besannade så här i retrospektiv. Inte bara Cherubini har under århundradenas gång velat framföra sin musikaliska tacksägelse till denne wienklassicismens portalfigur.

Hela den här inspelningen med Capella Coloniensis finns tillgänglig på Youtube, med den ljuvliga stillheten och framvällande kraften i den inledande satsen här:

http://www.youtube.com/watch?v=UTHhlfw-Cio&feature=related


2 kommentarer:

Inre exil sa...

Ack, om man fick gå till sista vilan med sådan musik. Den är enastående, fast ordet låter som maskinbuller efter detta. Jag bugar mig bara för påminnelsen.

Einar J sa...

Roligt att höra att du uppskattade musiken. Vilket i och för sig inte var oväntat.