Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 23 september 2010

Bortglömda tonsättare IV: Sigismond Stojowski

Jag lovade återkomma till Sigismond Stojowski (1870-1946) när jag tidigare gjorde min korta presentation av Josef Hofmann (här), den en gång så framstående polsk-amerikanske pianisten som också till sist visade sig vara kompositör. Även Stojowski var polack i amerikansk exil med en liknande karriär som Hofmans, men han var i motsats till honom mer känd som kompositör än som pianist och pianolärare när han 1905, vid trettiofem års ålder, anlände till New York efter en tid av betydande framgångar i Paris. Hans komponerande avstannade dock i och med flytten till USA, där han i första hand framträdde som pianist för att sedan i huvudsak ägna sig åt pianopedagogik och arbete för ett musikinstitut. Han bildade familj och var enligt samtida vittnen även i det privata en högst ämabel och socialt framgångsrik person, till skillnad från den mer neurotiske och olycksdrabbade nationsbrodern Hofman.

Stojowski hörde definitivt till 1800-talets romantiska musikvärld, och det är väl sannolikt att orsaken till hans sparsamt förekommande opus från mogen ålder var att han inte kände sig hemma i 1900-talets modernistiska musiksammanhang. Redan som ung i Krakow kom han i kontakt med flera av dåtidens stora namn inom musiken, främst den berömde pianisten, kompositören och diplomaten Ignaz Paderewski, som ju så småningom kom att bli Polens tredje premiärminister. Stojowskis mor, som inte bara var hans första pianolärare utan även en dam med stor social talang och ett rikt kontaktnät, höll musikalisk salong i hemmet, en på den tiden vanligt förekommande form för bildat umgänge. Där deltog förutom Paderewski även personer som Hans von Bülow, Anton Rubinstein och se där! - även underbarnet Hofman!

Stojowski komponerade både symfoniskt och i mindre skala, bland annat givetvis en stor mängd musik för piano. För piano finns både virtuosa, större verk och smärre så kallade karaktärsstycken. Redan i opus 1, Pensées musicales, visar han sitt kännemärke: en klassisk romantisk melodik med impressionistiska inslag. Det första av dessa musikaliska tankar bär den enkla titeln Mélodie och har fördelen av att inte vara särskilt tekniskt krävande men ändå lödigt till sitt innehåll. Den brittiske pianisten Jonathan Plowright hör till dem som på senare tid tagit sig an Stojowski och som även spelat detta enkla stycke (här, tyvärr med en bristfällig ljudupptagning). Det finns intressant nog fler tecken på att denne bortglömde tonsättare kan vara på väg tillbaka i konsertrepertoaren.

Flertalet av Stojowskis pianostycken är ganska svårspelade, men ytterligare några av de enklare eller medelsvåra som jag själv vid flygeln kunnat skaffat mig en hygglig uppfattning om bör nämnas. I op. 26, finns också en Mélodie som definitivt är spelbar för goda amatörer, och för den som kan ägna lite mer tid för övning rekommenderar jag Mazurka brilliante, op. 28, nr 2. I Romantische Stücke, op. 25 ingår bland annat den underbara Geständniss. Här finns de typiska, böljande stegringarna med tonartsväxlingar som bara utifrån ett enda melodiskt tema skapar en skimrande harmonik. I op. 36 (Poéme d´Eté) har jag en annan favorit, nämligen nr. 3 Fleurettes, också relativt enkelt att spela. Ser man bara till att accentuera melodin i dess förflyttningar mellan diskant och bas och samtidigt får med det färgläggande ackompanjemanget ger det ett mycket gott utbyte. Sist en för årstiden passande titel just nu: Feuilles mortes, op. 30, nr 2. I den kromatik som Stojowski använder här tonar höstens hela färgskala fram i all sin prakt.

söndag 19 september 2010

Thomas Bernhards vantrivsel i kulturen


Vi vantrivs i kulturen påstod Sigmund Freud redan i titeln till en liten skrift som i original heter Das Unbehagen in der Kultur. I den utvidgar han sin modell för det mänskliga psykets uppbyggnad och funktion till en hel antropologi i syfte att förstå civilisationens grunder, både dess förutsättning och avspegling i konflikten mellan naturvarelsen människan och den delvis medvetna kulturvarelse som hon samtidigt är. Hennes begär och önskningar kan inte utan vidare tillfredsställas utan måste till stor del kultiveras och kanaliseras i former som sublimerar energin i civiliserade och civilisationsbyggande aktiviteter. Kulturen kommer på så sätt att ses som ett resultat av vår dubbla natur; forskning och poesi, lagar och katedraler, barmhärtighetsgärningar och framställningen av en örtlikör i klosterkällaren, alltsammans är produkter av denna vår människonatur, som också har ett pris, nämligen vår personliga njutning utan inre hämningar och konflikter.

Jag kom att tänka på Freud under läsningen av den österrikiske författaren Thomas Bernhards senast utgivna bok på svenska: Gamla mästare (Tranan, 2010). Bernhard, som dog redan 1989, endast 58 år gammal, avskydde den kultur han själv var en del av, och han stod i ständig konflikt med de etablissemang som han menade representerade förljugenhet och hyckleri, medelmåttighet och inskränkthet.

Bernhard låter i detta sena verk en filosof, Atzbacher, redogöra för vad en gammal änkling, en konst- och musikkännare vid namn Reger, har att säga om den europeiska konsten och kulturen och särskilt den centraleuropeiska och österrikiska. I denne Regers ensamma och inrutade tillvaro ingår att varannan dags förmiddag besöka Konsthistoriska muséet i Wien och där slå sig ner på en bänk i Bordone-salen framför "Vitskäggig man" av Tizian.

Efter några timmar i begrundan framför denne gamle mästares verk avslutas dagen med ett lika rituellt besök på restaurang Ambassador. I övrigt idel ensamhet i bostaden alltsedan hustruns bortgång för många år sedan. Men Atzbacher har nu (sådan är intrigen) mot all förmodan tillkallats redan dagen efter Regers ordinarie besök, för ett meddelande, ett förslag som Reger har att framföra till honom. Innan han ger sig tillkänna står Atzbacher i en angränsande sal och iakttar Reger bakifrån, och det vi läser är en lång monologisk text som återger denne Regers utsagor om allt och alla, sådant som samtidigt får exempliera det elände som vi som kulturvarelser tvingas leva av och med.

Knappast någon skonas i denna uppgörelse, inte ens de storheter inom världskonsten som alla håller för gamla mästare. Inte ens en Mozart är helt befriad från kitschen, även en Tizian kan beslås med ofullkomligheter.

Den vantrivsel som Reger representerar går på djupet, den är närmast existentiell och får sitt gemenliga uttryck i rent misantropiska utgjutelser över den katolsk-österrikiska mentaliteten så som den förmärks i såväl museisamlingarnas konstverk som i dess erbarmliga toaletter och fläckiga borddukar ("de smutsigaste i Europa"). Reger eldar upp sig, gång på gång, och vidgar sina resonemang så att till sist allt framstår som en motbjudande trasa. Omtagningar och variationer på samma tema hör till själva stilen, och jag måste säga att det som vanligt är en helt underbar, musikalisk prosa som Bernhard bjuder på (som bevarats väl i Jan-Erik Bornlids översättning) och som dessutom är förunderligt underhållande i sin energifyllda attack. Jag vet ingen annan författare som så kan skriva en hel bok utan tillstymmelse till styckeindelning utan att lämna läsaren i sticket.

"Kulturhungern hos den civiliserade människan är kolossal, perversiteten i detta faktum är världsomfattande", är en av Regers syrligt genomskådande kommentarer (sidan 162).

Berättelsens slut med det egentliga skälet till att Reger vill träffa Atzbacher, är obetalbart och understryker detta ofrånkomliga beroende av det som Reger gisslar. Det finns trots allt en och annan som han kan stå ut med, till exempel Schopenhauer, Heinrich von Kleist och kanske Goya. Åtminstone ibland, åtminstone beträffande en del av vad de åstadkom. I varje fall om man kan göra sällskap med någon annan i en eller annan förkastelsedom när man väl begrundat vad som egentligen håller måttet och inte.

Så om vi vantrivs i kulturen av flera skäl så erbjuder den samtidigt vår enda möjlighet att kanalisera denna vår vantrivsel. Se där den perfekta "loopen", fångenskapen i det trots allt fascinerande öde som är det grundläggande mänskliga!


söndag 12 september 2010

Störande klassisk musik


Jag läste i en tidningsnotis om den möjliga konsten att driva bort slöddret (eller "störa ut oönskade personer", som eufemismen lyder) från offentliga rum, enkannerligen järnvägsstationer, utan att behöva anlita ordningspolisens insatser. Klassisk musik sägs nu kunna vara medlet mot mänsklig ohyra. Tydligen anses detta än så länge vara ett rent empiriskt faktum som väntar på närmare förklaring. I varje fall talar notisen tyst om hur det hela fungerar, frånsett en vink om att ljudvolymen naturligtvis spelar roll. Provat i Köpenhamn och nu något som lockar till efterföljd i Hässleholm, av alla platser.

Sällan har väl begreppet "klassisk musik" så tydligt ropat på en definition. Kan vi tänka oss att Mozarts klarinettkvintett och Stravinskijs Våroffer är utbytbara i sammanhanget? Eller att Puccinis Nessun dorma med Pavarotti ger samma effekt som Joan Sutherlands version av vansinnesarian i Donizettis Lucia di Lammermore? Vivaldi lika plågsam som Sjostakovitj? En Nocturne av Chopin lika stressande som Toccata och fuga i d-moll av Bach? Varför just klassisk musik selektivt skulle vara värre än annan musik, givet att vi skruvar upp ljudet, för arbetslösa missbrukare och samtidigt skona stressade affärsresenärer, är sannerligen höljt i dunkel. Men kanske är tanken helt enkelt att även städade resenärer får stå ut med störande musik bara de slipper trängas med utslagna i väntsalar och biljettköer.

Sant är att ovälkomna auditiva intryck verkar störande på de flesta av oss. Det är helt enkelt fråga om tid och plats i förhållande till den beredskap vi har för lyssnande och mottagande. Men att just klassisk musik genrellt skulle vara värre än andra organiserade ljud eller oljud för trasiga människor som söker en bänkplats med tak över huvudet, det bygger med all säkerhet på falska premisser.

På detta sätt spär man duktigt på med fördomarna mot såväl klassisk musik som människor som hamnat i samhällets utkanter.

För min egen del är det eviga mobilpratande som man utsätts för i offentliga miljöer det som kan få mig att ta till flykten. Och som den musikberoende person jag är bör jag väl samtidigt tillägga att jag avskyr högtalarmusik i miljöer där man är upptagen med annat än musiklyssnande.

fredag 10 september 2010

Antonio Tabucchi om tidens flykt och nostalgin

Den italienske författaren Antonio Tabucchi har besökt Sverige i samband med Italienska Kulturinstitutets lansering av hans bok Beato Angelicos flygande varelser från 1987, som nu översatts till svenska av Barbro Andersson. Boken är den första utgåvan i Cartaditalias nya bokserie, som så småningom även kommer att presentera verk av kända storheter som Pasolini, Magris och Calvino. Igår kväll var Tabucchi inbjuden till en författarafton i Kulturhusets hörsal, som var fullsatt av förväntansfulla åhörare. Där i publiken fanns även jag, som numera sällan gör mig omaket att uppsöka den sortens evenemang. Men Tabucchi är enligt min mening en av nutidens mest läsvärda författare och jag ville därför gärna se och höra honom.

Italienkorrespondenten Kristina Kappelin hade flugits in från Rom för att presentera och intervjua författaren. Det gjorde hon bra, och Tabucchi var inte sen att nappa på de teman som hon tog upp: känslan av tidens flykt, nostalgin, Fernando Pessoa (som är Tabucchis egen främsta litterära valfrändskap) och slutligen även romernas situation (som Tabucchi även tidigare engagerat sig i) och det aktuella läget i italienskt kulturliv (som han, frånsett journalistiken, bedömde mycket positivt). Glädjande nog ägnades mesta tiden åt det litterära, och det säger jag med tanke på att framför allt DN:s kulturjournalister för närvarande tycks vara mest angelägna att plåga gästande italienska kulturpersonligheter med frågor om Zlatan och Berlusconi.

Först när tiden gått, när vi nått en viss ålder, när livet haft en god del av sin växlingsrika gång, kan vi ägna oss åt tillbakablickar och inre tidsförskjutningar med den svindlande existentiella känsla av ogripbarhet som tillvaron innebär. Ungefär så uppfattar jag det Tabucchi menar vara grunden för nostalgin, den som utgör ett genomgående tema i hans texter, ofta korta, fragmentariska texter, inte sällan formade som reflekterande brev till verkliga eller imaginära mottagare som kanske inte kan, eller inte längre kan svara. Minns du den gången när...

Nostalgin, hävdade Tabucchi igår, kan liknas vid en behållare vars innehåll varje individ fyller med sitt specifika mått av tidsbestämda upplevelser och erfarenheter och som samtidigt på ett märkligt sätt upphäver konventionella tidsmått. Den nu utgivna boken innehåller vad han kallar korta "kvasiberättelser" där tidskänslan alltid gör sig gällande i ett sammanhang som aldrig utesluter sinnlig precision och fantastik i skön förening. Med spänning väntar jag på en översättning av hans senaste bok -Il tempo invecchio in fretta - som tydligen mer inträngande än någonsin behandlar dessa gåtfulla frågor om levd tid och tidsupplevelse.

Angående Pessoa menade Tabucchi att denne var en i raden av stora gestalter i litteraturhistorien vars verk erbjuder en värld att lägga till andra sådana världar: som hos en Goethe, en Kafka, en Joyce, eller en Strindberg. Han redogjorde för de viktigaste av Pessoas heteronymer, dessa fiktiva jag som tillsammans utgör den heterogena inre potential som en människa rymmer. Påverkan från denne portugisiske författare är påtaglig hos Tabucchi, och det är nog inte fel att anta att den nostalgiska/melankoliska tendens som är ständigt närvarande i hans verk i stort sett också kunde översättas i begreppet saudade.

En av berättelserna i den nyöversatta boken har titeln Budskap från halvmörkret och skulle mycket väl ha kunnat ingå i den samling kärleksbrev från melankoliska män som Det är snart för sent (utgiven på svenska 2002) består av. Jag citerar ett par korta avsnitt av texten som endast upptar en dryg sida.

Det är min uppgift att färdas genom denna tid som inte längre är min och som har varit vår, och den löper snabbt inuti mina ögon: så snabbt att jag skymtar landskap och platser där vi bott, ögonblick som vi delat och även våra samtal från förr Minns du?
---
Under denna minimala oändlighet som utgör intervallet mellan mitt nu och vårt då säger jag adjö till dig och visslar Yesterday och Guaglione. Jag har lagt min pullover på stolen bredvid min, som när vi var på bio och jag satt och väntade på att du skulle komma tillbaka med jordnötter.

Inte för att jag har Nobelpriskommitténs överblick men jag vet ingen jämte Peter Handke som jag mera unnar ett Nobelpris bland samtida europeiska prosaister.


måndag 6 september 2010

Från Brahms sorger till Verdis häxmästeri

En fin musikhelg blev det, den senast gångna. Med början i fredags i Berwaldhallen, där Ricardo Muti dirigerade SRSO och Bayerska radions kör tillsammans med vår egen radiokör i Johannes Brahms oändligt trösterika Requiem.

Hösten är förgängelsens årstid. Inte bara Birger Sjöbergs Frida hamnar i sorg för sommaren och behöver tröst. Samtidigt med den melankoli som hösten försätter oss i innebär den en ny verksamhetsperiod som ofta bräddas av nya ambitioner och förhoppningar. En dödsmässa av ljusare slag, som inte ber för de dödas själar utan vänder sig till de efterlevande, det skulle bli Brahms bidrag i genren. Och att motvilligt hälsa hösten med ett sådant verk känns rätt och riktigt.

Brahms gick en bra tid i sina tankar på ett Requiem, vilket även vännen Schumann gjorde. (Schumanns Requiem var förresten utlovad i Berwaldhallens program om ett par veckor, men har tyvärr av okänd anledning utbytts mot en Schubert-mässa). När sedan både modern och Schumann dör tar Brahms tag i komponerandet på nytt. Han plockar bland bibeltexterna och desavuerar helt den katolska mässan, så protestant han är. Valet faller på några av bibelns allra vackraste textrader och han inleder således inte med "Kyrie eleison!" utan med Matteusorden: "Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade". Sedan följer även rader som dessa:

Människan är som gräset
och all hennes härlighet
som blommorna i gräset.
Gräset vissnar
och blommorna faller av. (1 Petr.1:24)

Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild
vandrar hon kring.
Bara en vindfläkt
är skatterna hon hopar,
hon vet inte vems
de en gång ska bli. (Salomos vishet 3:1)

Som en mor tröstar sitt barn,
så skall jag trösta er. (Jes. 66:13)

Orden från Jesaja ingår i sats fem, där Brahms låter sopransolisten (i detta fall Miah Persson, en av våra många internationella stjärnsolister) mot körens bakgrund öppna himlen över lyssnaren. Och det är inte enda stället där det sker. Den andre solisten - Peter Mattei - får med sin allt mäktigare baryton stå för trosvissheten vid den sista basunens ljud, och kören fyller på i verkets mest dramatiska avsnitt, där jag föredrar att citera den tyska texten:

Tod, wo ist dein Stachel?
Hölle, wo ist dein Sieg?

Här får man väl säga att musiken raderar ut frågetecknen och sätter utropstecken i deras ställe.

Självklart trösterikt för den troende har detta Requiem genom sin innerlighet och sitt mäktigt skridande tonspråk även mycken "hugsvalelse" (jag gillar det gamla uttrycket) för den tvivlande. Särskilt när det hanteras så ypperligt som av denne Muti, en avmätt aristokrat både på och utanför pulten med total fokusering på musiken och så fjärran från showmanship, utanverk och bisaker man kan komma. Ibland är det befriande att läsa ett sådant arrogant svar som DN:s intervjuare fick när han ställde en fråga om Zlatan, nyligen värvad av Milan, apropå.... ja, vad? ... möjligen Mutis 19 åriga chefskap för La Scala: "Har du fler frågor som jag fullständigt skiter i?" Han är nu efter enträgen begäran från musikerna på väg att ta över den kanske främsta av de amerikanska orkestrarna: Chicago Symphony Orchestra.

Hur annorlunda med Giuseppe Verdi, musikens kanske främste häxmästare. I helgen direktsände STV2, liksom 148 andra tv-bolag världen över, den operaproduktion från Mantova som ville utnyttja Rigolettos faktiska spelplatser i denna norditalienska stad. Ett liknande projekt iscensattes ju på samma sätt för ett antal år sedan i Rom med Puccinis Tosca. Att så ge akt på naturalism i tid och rum ger förstås en mer filmisk direktkontakt med dramat och dess tre akter, som även i detta fall delades upp på två dagar vid olika tidpunkter.
Rigoletto är som bekant namnet på en puckelryggig gycklare vid Mantovas hov som hämnas sin herre, den promiskuöse hertigen, genom en förhyrd mördare, men som genom förvecklingar i stället får sin egen älskade dotter mördad och levererad i en säck. Placido Domingo, numera baryton, gjorde i huvudrollen en strålande insats och visade än en gång varför han under de senaste decennierna av de flesta operakännare hyllats som den främste (bland tenorer) i kraft av sin eminenta gestaltningsförmåga, inte bara skönsång. En mycket lyckad tv-satsning med idel stora artister och under musikalisk ledning av Zubin Mehta. Kommer säkert på dvd och kommer att ha en given köpare i mig.