Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 6 april 2010

Miraklet i Lourdes


Den är tyst, stilla, långsam. Ändå inte det minsta tröttande. Snarare oavbrutet spännande, så där som när man väntar sig att ett inre drama ska slå ut i ett mera spektakulärt yttre. Vilket dock aldrig sker. Bilderna är huvudsakligen dämpade i en gråton som har med både väderleken, de strama inre miljöerna och den berömda grottan i Lourdes att göra. Spelet är också mycket återhållet och byggt på minspel och en nästan viskande kommunikation. Filmen balanserar på gränsen till en dramadokumentär.

Jag var alltså i påskhelgen på bio och såg Miraklet i Lourdes, en film av Jessica Hausner som jag kan rekommendera var och en som inte känner sig skrämd av den inledande karakteristiken. Filmen handlar om en gruppresa till denna plats, Lourdes, där en gång jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig för St. Bernadette och som sedan förknippats med ett stort antal mirakulösa tillfrisknanden. Gruppen består av både rullstolsbundna och andra, assistenter och diakoner, både tvivlare och troende. Huvudpersonen är en ung MS-sjuk kvinna (spelad av Sylvie Testud) som egentligen föredrar kulturresor och förhåller sig tämligen sval och storögt avvaktande till hela detta spektakel kring människors intensiva förhoppningar om ett nytt liv. Just hon kommer emellertid att få uppleva miraklet att kunna lämna sin rullstol. Varför just hon? är en av filmens centrala frågor.

Och kommer detta mirakel att bli bestående? I motsats till min barndoms väckelsekristna miljö som alltid var snabb att proklamera de mest fantastiska under i spåren av kringresande predikanter med den antagna helbrägdagörelsens gåva, så framställs denna miljö som försiktig och helgarderande. Prästerna remitterar till en slags undersökningskomission, där läkarvetenskapen får säga sitt om eventuella förbättringar som kanske kan vara naturliga svängningar i ett sjukdomsförlopp. Eller som kan vara en själsligt upplyftande inverkan på kroppen som kanske inte innebär bot utan snarare en viss tillfällig hälsoförbättring.

Det är bland annat här som filmen visar sin styrka, genom att den vidrör allmänmänskliga problem som går långt utöver den teologiska och religiösa problematiken. Vart kan vi vända oss med våra böner och förhoppningar om förändringar i livet? Sitter det hos oss själva eller hos någon Annan? Vem kan lova vad? Prästen i filmen säger att ingen kan utlova kroppens helande, att det i första hand är en fråga om själen och dess förhållande till de andliga livet. Någonting i den stilen.

Så som också sägs i till exempel psykoterapeutiska sammanhang när man ibland omdefinierar målet för terapin. Kanske inte längre bot utan mobiliserade resurser att klara livet bättre trots vissa smärtor och begränsningar.

Den här filmen är inte som de flesta i kategorin drama - man ser dem och glömmer dem sedan ganska snart. Den här filmen stannar kvar och kräver ett reflekterande efterarbete. Den här filmen var med andra ord en riktigt bra film.

1 kommentar:

Berith sa...

Ja, många frågetecken kedjade ihop sig. Det är bara att hålla med om att det är en intressant film.