Winterreise

"Kom till Schober idag så ska jag sjunga några hemska sånger som får er att rysa".
Enligt vännerna hade Schubert sett osedvanligt dyster och sjuklig ut efter att under en tid varit upptagen med intensivt komponerande. Men nu ville han att de skulle lyssna till hans nya verk, den sångcykel som eftervärlden känner som den allra främsta i musikhistorien, nämligen Winterreise.

Det var mot slutet av Schuberts korta liv. Han hade i en almanacka kommit över Wilhelm Müllers diktsvit om den ensamme vandraren som i köld och själsligt mörker går mot sin undergång. I dessa dikter fann han utlopp för sin egen sorg och förtvivlan, och han gjorde det på ett sätt som den dagen förstummade vännerna. Det berättas att han sjöng och spelade hela cykeln under rörelse. De hade velat höra någonting som mera gick i stil med schubertiadernas lustfyllda salongsmusik, men nu fick de denna förstämningsskapande berättelse i ord och toner. Herrn Schober själv tyckte spontant bara om en av sångerna, Der Lindenbaum, som skildrar trädets trösterikt brusande lövverk under sommardagar då drömmar ännu fanns. Varför i så fall inte Frühlingstraum, kan man undra. Den sången utgör verkligen en ljusglimt, om än vemodig, i sin dröm om vårens blomning och den en gång älskades famn.

Die Augen schliess´ ich wieder
Noch schlägt das Herz so warm.
Wann grünt ihr Blätter am Fenster?
Wann halt´ ich mein Liebchen am Arm?

Det finns tillfällen i historien som man skulle vilja kunna förflyttas till. För min del skulle jag gärna ta tidmaskinen till denna afton i Schuberts närhet. Skulle jag då ha kunnat ta emot alla dessa sorgfyllda dödsaningar från en visserligen ung, men i anden redan mycket gammal herre som råkat få en gudagnista att förvalta på en alldeles för kort tid? Eller skulle jag ha förenat mig med sällskapets undran och oro över en blek och sjuklig vän som kanske tömt alltför mycket av sina resurser i denna komposition? "Ni kommer att kunna lära er att tycka om dem", sade Schubert, förvissad om värdet av sin insats.


Vi får följa denne vandrare genom det bistra vinterlandskapet. Själv åtföljs han bara av kråkor och hundskall, plågas av smärtsamma minnen och jagas av stormar och irrbloss hän mot det enda "värdshus" som återstår - kyrkogården. Allra sist möter han en olycksbroder i liramannen som barfota i den iskalla snön vevar visor som ingen vill höra.

Hur kan all denna ensamhet, detta vemod, denna kärlekssorg och existentiella förtvivlan framkalla en sådan paradoxal lyftning via den musikaliska förstärkningen av ordens innebörd? Kanske är det lyckan att någon förmår uttrycka något som når utöver fångenskapen i de tankar och känslor som annars skulle vara svåra att uthärda?

Mitt inlägg är föranlett av en ny skiva med detta mästerverk. Jag har haft Mark Padmore (tenor) och Paul Lewis (piano) som sällskap under lediga stunder den senaste tiden och det har varit minst sagt angenämt. Jag har ryst, lyssnat om igen och ryst. Schubert hade givetvis rätt. Det är hemskt, och det är hemskt bra. Recensionerna av denna skiva har varit översvallande och det är begripligt. Här är nu en inspelning som når upp till Dietrich Fischer-Diskaus nivå (han har för övrigt gjort flera inspelningar). Pianospelet är också lysande, måste så vara eftersom det har en mycket stor och närmast jämbördig roll i gestaltningen av detta drama för två. Trots att jag även har en annan gammal favoritinspelning med tenoren Ernst Haefliger (med Jörg Ewald Dähler vid pianot), och trots att verket tydligen ursprungligen är skrivet för tenor, har jag alltid förknippat Winterreise med barytonläget. Det är givetvis Fischer-Dieskaus förtjänst. Vad man föredrar är en smaksak, om man nu nödvändigt måste föredra det ena eller andra.

Bilden överst är, som nog de flesta anar eller känner till, av Caspar David Friedrich, den store nordtyske romantikern som för närvarande finns att beskåda i urval på Nationalmuseum. Bättre illustration till Winterreise än ett verk av denne konstnär är det svårt att tänka sig. Jag kan tänka mig flera, inte minst ett par av de stora verken som jag såg i Berlin i våras. Och jag ska ta mig till Nationalmuseum så snart tillfället ges.