Couperin: Leçons de ténèbres

Fransk barockmusik, vad säger det mig - och vad säger det er? Om namn nämns skulle vi säkert känna igen åtminstone några, men flertalet franska tonsättare från låt oss säga perioden 1600-1750 torde bara föranleda beklagande huvudskakningar hos andra än specialister. 

Lully, Leclair, Charpentier, jo av dem och någon fler hör man väl ett eller annat spelas ibland, men inte så att det lämnat djupa spår efter sig.

 

Men - och det var dit jag ville komma - så finns ju också Jean-Philippe Rameau (1683-1764) och den store Francois Couperin (1668-1773). Främst har jag för egen del lärt känna och uppskatta klaverstyckena av dessa båda, inte minst tack vare att de ofta förekommit bland Grigory Sokolovs många extranummer. I Rameaus fall har jag på senare tid även upptäckt flera pärlor från hans operor. Lyssna till exempel på det urval som Theodor Currentzis och Music Aeterna presenterar på "The sound of light".

Av Francois Couperin finns framför allt ett stort verk som är mitt egentliga ärende med dessa rader, ett sakralt verk som måste räknas till de verkliga höjdpunkterna i barockens vokalmusik. Jag syftar på Leçons de ténèbres pour le mercredi saint för solo, duett och basso continuo. 

Det är liturgisk musik för onsdagen i stilla veckan, men det bör inte den som är svag i tron eller inte anser sig lagd åt kyrkomusik låta sig skrämmas av. Tvärtom torde den här musiken om någon kunna locka skönhetstörstande själar till kyrkan, till en plats bakom någon stadig, rundad pelare i någon till största delen nedsläckt eller sparsamt upplyst katedral där stearinljusen brinner och successivt släcks tillsammans med denna vidunderliga musik (vilket tydligen är en fransk tradition vid framföranden av Couperins och andra tonsättares ténèbraes). 

Tenebrea är latin och betyder "mörker". Med andra ord är det fråga om klagovisor, närmare bestämt GT:s och profeten Jeremias klagan över Jerusalems förstörelse, som här får tjäna som underlag för kontemplation av långfredagens händelser. Det är ett slags lektioner i musikaliskt mörkerseende kunde man kanske säga. 

Det är långt till påsken och det milda augustimörkret är bara i sin början, men jag vill hävda att detta är året runt-musik för själslig återhämtning också i hemmets lyssnarvrå, hörlurar på. 

Av de tre lektionerna sjungs den första och den andra solo medan den tredje - det verkliga mästerstycket - är en duett för två sopranstämmor som omslingrande varandra tävlar i dissonant ornamenterad skönsång av sällsynt intensitet. Varje mörkaste natt ska trots allt ljusna, det är väl en lektionernas paradox. Bättre ingång till fransk barock (här visserligen under italienskt inflytande) finns nog knappast. Problemet är kanske förväntningarna efter att man bekantat sig med ett verk som detta. 

 

Det finns en annan äldre inspelning från 90-talet med William Christie & Les Arts Florissants, då med solisterna Sophie Daneman och Patricia Petibon, som jag också rekommenderar. Där kan man lyssna till samtliga Leçons och dessutom en motett i fyra delar för alla som troligtvis fått mersmak på Couperin.