Livet i lantlig miljö innebär ofrånkomlig samexistens med en påtagligt mycket större och mer varierad insektsfauna än i innerstan, ett trivialt faktum. Närheten till kreatur för med sig irriterande flugor och bromsar. Skog, vatten och högt gräs hör givetvis ihop med myggor och fästingar. Och getingarna får inte sällan för sig att bygga bo just där människor äter och dricker gott i - illusorisk - godan ro.
Samtidigt som det finns gott om insekter man vill bli av med och till och med slår ihjäl så fort man bara kan, finns det andra som man lockar till sig med alla till buds stående medel.
Vi som gillar fjärilskådning har kanske planterat en buddleja - fjärilsbusken framför andra. Min har just börjat blomma och ökar sannolikheten att jag får syn på de praktfullaste dagfjärilarna. Redan har bland annat pärlemorfjäril och vinbärsfuks upptäckt den första blomkolven.
Det faktum att 2021 är ett riktigt stort år för plommonen innebär emellertid att just dessa än så länge utgör ett ännu större lockbete; kring den mogna, spruckna fallfruktens sötma svärmar amiraler i en mängd jag aldrig nånsin sett förut.
Amiralen i dramatiskt rött och svart, övergående i mörkaste chokladbrunt närmast kroppen och med fläckar av vitt samt några små stänk i blått, tillhör de allra vackraste insekterna i nordisk natur. Den livliga, nervösa flykten och den snabba, oförutsägbara landningen är kännetecknande.
Bakvingarnas undersidor visar inte ovansidornas starka kontraster utan ett melerat mönster, bilden av ett kosmos vävd som gobeläng. Att stå omgiven av ett tiotal av dessa färgstarka varelser trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Under mina tidigare fjärilsjakter under ett fyrtiotal år har jag glatt mig åt att stöta på enstaka exemplar och följaktligen betraktat amiralen som en relativt sällsynt gäst i min verklighet.
Detta sker samtidigt som getingarna i boet under takskägget uppenbarligen flyttat, helt enkelt gett sig iväg alldeles frivillligt utan några som helst åtgärder från vår sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar