Instrumentmakarens utmaning

Till Cremona, en stad i Lombardiet i norra Italien, har jag ännu inte tagit mig men hoppas någon gång kunna ägna den platsen ett par dagars strövtåg. Stan är sedan 1500-talet framför allt känd för sin hantverksmässiga framställning av stråkinstrument, ett fiolbyggarnas mecka med historiskt förpliktande namn som Amati, Stradivari och Guarneri. Idag lär den hysa över 140 instrumentmakare vilkas verkstäder sätter sin speciella prägel på den i övrigt klassiska italienska stadsmiljön i gotik och renässans. 

Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service. 

Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.

En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.

Det är inget riskfritt projekt han ger sig in i. Det virke han är på jakt efter ska tas från en gammal alm med minst ett par sekel av täta årsringar i sin ved. Men sådana påträffas inte på varje skogspromenad man gör ens i Bosnien och är följaktligen värda grova pengar. Timmertjuvar opererar i terrängen som dessutom till följd av balkankriget är minerad och inte sällan skickar hjortar och andra oskyldiga varelser till väders. 

Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne. 

Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.

Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.

Tillbaka till filmen. Gaspar blir efter en tid trots allt uppringd och erbjuden ett trästycke från ett redan avverkat träd gott nog att matcha den utmaning han antagit. Det som kunde blivit en dokumentär i flera avsnitt med kulmen i en spännande upplösning och en korad vinnare, landar i stället i ett kort sammandrag. Gaspar bygger fiolen med nästan andäktig omsorg och vi ser att han möter Janine Jansen på nytt i en konsertsal där han som enda åhörare lyssnar till hennes spel, uppenbart tillfredsställd, förnöjd. 

Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det. 

Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.