Jag kompenserar mig

Sista helgen i januari. Dagar av norrländsk vinter avslutar denna i övrigt så mulna och regniga månad. Minus tio grader och knarr under skosulorna i lätt, gnistrande kallsnö. Solbelyst snö även på parkträdens svarta grenar. Ljusets återkomst förlåter mycket och jag minns som en särskild nåd fullmånens lysande glasglob en eftermiddag just när ljuset började sjunka vid middagstid. 

Lördagen ägnade jag mig först åt de duktiga svenska skidtjejernas tävlande i Falun. Därefter matlagning och slutligen återgick jag till teven och SVT 2:s helkväll om Anton Bruckner - public service när den är som bäst. Jag saknade bara den kunniga programledaren Ella Petersson, vars plats tyvärr intagits av den chosige Kristofer Lundström.

Mitt intresse för längdskidåkning är i hög grad nostalgiskt betingat. Det är mycket längesen jag själv stod på skidor, men jag minns hur det var i unga år när snön låg lika vit som den gör nu. Jag blir förskräckt vid tanken på att jag tillhör en minoritet som är gammal nog att minnas en barndom när Sixten Jernberg tävlade och oftast vann mot en finne som hette Hakulinen. I radion refererade Sven Jerring och det var olidligt spännande. Och nu blir jag tårögd av beundran för den unga Linn Svahn, fast inte enbart för hennes prestationer. Måtte hon få behålla sitt omedelbara väsen, sin självtillit och den till synes obesvärade naturlighet hon visar sin omgivning, inklusive massmedia. Det ska bli spännande att följa henne i stundande VM.

Jag hade en kalkonbröstfilé i kylen och letade efter ett nytt recept. Kom då att tänka på en bok av Peter Loewe: "Det goda Italien. Mat, människor och recept" (Natur och Kultur, 2007). Där fann jag inspirationen jag behövde. Det störde mig bara att mitt förråd av sardeller visade sig vara i behov av påfyllning. Det blir ju ännu godare när man, som Loewe förordar, mosar några sardellfiléer i oljan innan stekningen. 

Vid tillagningen av tacchino alla cacciatora skär man filén i munsbitar, rullar dem i saltat mjöl och bryner dem hastigt. Olivolja med finhackad vitlök, salvia och rosmarin (hackad färsk eller torkad) rörs samman till en sås med tillsats av vinäger, gärna en blandning av balsam- och vitvinsvinäger (ungefär lika delar olja och vinäger). Såsen hälls sedan över kalkonbitarna i stekpannan tillsammans med varmt vatten och alltsammans får småputtra utan lock i 20 -25 minuter tills såsen tjocknar. Jag kompenserade bristen på sardellsälta med några teskedar kapris på slutet. En blandsallad räcker som tillbehör, i varje fall om det är fråga om en secondo och man har haft mer att bjuda på. 

Javisst, det smakade så där underbart gott som det bara gör i det goda Italien, och jag sände en tacksamhetens tanke till Peter Loewe som påmint mig om möjligheten att i någon mån kompensera restriktioner och frustrerad reslust med gränslösa turer i smakernas och matlagningskonstens värld.   

I maj förra året köpte jag biljetter till en konsert med Stockholmsfilharmonikerna som blev inställd, jag behöver inte nämna varför. Bruckners åttonde symfoni stod på programmet och jag såg fram emot det tillfället med stor förväntan. I gårdagens tevekväll erbjöd sig ett tillfälle att åtminstone i någon mån kompensera sig för förlusten av en liveupplevelse av åttan med en filmatiserad konsert av sjuan (från 2019), och då med Münchenfilharmonikerna under ledning av Valerij Gergiev. Förvisso inte utbytbart, men givetvis ändå värdefullt i brist på möjligheten att närvara i tid och rum.

Bruckner-aftonen i STV 2 inleddes med en dokumentär om Bruckner, i allt väsentligt en översiktlig biografi byggd på intervjuer med kunnigt folk om detta udda men gudabenådade geni. Programmet hade väl inget nytt att meddela, i varje inte oss som redan känner till huvuddragen i hans liv och verk, men det innehöll vackra filmbilder från hans miljöer, framför allt klostret Sankt Florian, utanför Linz i Österrike, i vars hägn en betydande del av hans liv utspelade sig. Det var här han började som korgosse, småningom blev berömd organist och påbörjade sin tonsättargärning. Här är han också begravd och orgeln i den praktfulla barockkyrkan bär numera hans namn. 

Jag har länge tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sankt Florian, och givetvis drabbade mig reslusten starkt på nytt. Den sjunde symfonin ljöd mäktigt om än med softade kanter i den stora kyrksalens efterklangsakustik. Gergievs tolkning var av tryggt igenkännbart slag, utan egensinnigheter. Det är ju med Bruckner som det är med Mahler, de är giftiga och behovet av dem går i perioder. Att jag således återigen blev gripen av Bruckners musik är ett gott betyg åt Gergiev och Münchenmusikerna. Särskilt de tidiga symfonierna, mässorna och kammarmusiken ska jag lite mer ingående ägna mig åt den närmaste tiden.