Fördrömd vid ett krogbord

G var upptagen med väninnor hemmavid så jag drog iväg på stan för ett besök på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och en bit mat på egen hand. Det här var för några dagar sen innan "råden" för att undgå andra vågens virussmitta skärptes. Jag hade länge tänkt besöka belgiska Bierhuis i stadskärnan, främst lockad av det belgiska ölet.

Miljön andades mörkbetsad mondänitet från förra sekelskiftet, mycket behagligt ljussatt med bland annat små fotogenlampor på borden och taklampor med vita glober som påminde om dem på Kungliga Operan, om än av blygsammare mått. Operan ja... när härnäst ska man få sjunka ner i en fåtölj på andra raden och höra uvertyren stiga från orkesterdiket upp mot taket och den praktfulla takkronan? Jag har en fordran innestående sen i våras, men när? Nog kunde jag tänka mig en repris från 90-talet på Erich Wolfgang Korngolds "Die tote Stadt". För melankoliskt för tider som dessa? Var inte så säker på det!

På höger hand ett halvcirkelformat ännu obesatt barhäng inramat av ljusreflekterande glas och flaskor, och glasen hänger i fötterna i en lång slingrande rad ovanför bartenderns huvud. Klockan är bara sex och det är nästan tomt på folk. Till vänster en rymlig matsal med fönster ut mot gatan där endast ett av borden är upptaget av ett lågmält konverserande par som ännu inte delar förtroligheter.

Kyparen skulle snart få mer att göra, men middagsgäster vid mer än fyra bord blev det inte under den timme jag blev sittande, alltmer självförsjunken. Denne kypare, en lång och magerlagd man som tilltalade mig på engelska, var den ende som med sin service kom mig närmare än det stipulerade avståndet, och jag kunde lugnt fördriva tankarna på virus och annat osynligt elände. Det var vilsamt tyst, ingen musik från dolda högtalare, bara min egen inre, långsamt strömmande. "Glück, das mir verblieb". 

Jag drömde jag var i Belgien, i Brygge, och här beställde nationalrätten moules frites och ett glas Westmalle. Jag kom just in efter att ha återsett det vilda torget, vandrat i gränderna och längs de tomma stränderna runt Minnewater, och det var lite grått och dimmigt precis som det en gång var när George Rodenbach var här, eller när jag själv en gång var här. 

Kyparen kom med de vinkokta musslorna i den svarta grytan med det stora locket som vänds upp som skål för skalen. Därtill den friterade potatisen och en gräddfluffig majonnäs framför det skummande ölet. Jag bände upp det glipande skalet och ljustrade med gaffeln den mjuka musslan samtidigt som tre unga män och en kvinna anlände och anvisades ett bord längre in i salen. Deras närvaro förändrade ingenting. 

Jag tänkte på mitt möte med Lodewijk van Gruuthuse utanför hans eget palats, och att vi hade blivit stående en stund framför ett av de upplysta fönstren. Jag tyckte han såg plågad ut, de insjunkna kinderna hade skrynklats och luggen tunnats ut i stripor över pannan. Han såg på mig med en blick som till hälften doldes av de tunga ögonlocken och sa att han var på väg till en sittning hos porträttmästaren. Han hostade torrt och snurrade lite förstrött på radbandet men lyste upp när jag frågade om han hört något från poeten på sistone. 

Efter att ha hört honom tala om sina nyförvärvade manuskript och gemensamt ha konstaterat att det verkligen var sant att Maria av Burgund fallit av hästen och dött, tog vi farväl. Men i sista ögonblicket vände jag mig om och bad att få ställa en fråga jag länge tänkt ställa: "Vad var det Ni närmare bestämt tänkte på när Ni en gång valde Ert motto?" Jag lyfte min promenadkäpp och pekade på skriften i sten ovanför porten. Plus est en Vous. Han log så pass att mungiporna lyftes till vågrätt och svarade undvikande att det fick vi återkomma till en annan gång.

Kyparen väckte mig med notan och jag stack in kortet, rundade av summan, tackade och lämnade Bierhuis. Gick sedan Sankt Olofsgatan fram till biblioteket med bibliofilen Lodewijks tungsinta ansikte kvardröjande för min inre blick. Han såg faktiskt inte riktigt kry ut. Eller var det bara "gammeln"?

Foto: EJ