Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.
I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.
Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.
Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.
Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.
Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.
Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti.
Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin
3 kommentarer:
Biljetter - det trodde jag också, men dom har faktiskt redan släppts! Det är bara den tredje konserten i Oktober som släpps i Augusti eftersom den kommer ingå i nästa säsongs pianoserie.
Ja man måste säga att vi är lyckligt lottade i Stockholm. Både med de artister de får in och hur de sen spelar när de väl är här. Levits Beethoven är inte riktigt "min" Beethoven, jag har vant mig vid den mer majestätiska presentationen från Richter och Gilels tex, men jag tyckte ändå konserterna i förra veckan var fantastiska. Särskilt första konserten där han i princip höll hov där ute. Det är väldigt mycket "en ung mans Beethoven" - han spelar sonaterna nästan som virtuosa shownummer. Och visst, med tanke på Beethovens egen ryktbarhet vid pianot och de metronomangivelser han lämnade, vem har sagt att det inte var så han ämnade dem? Jag tyckte i alla fall att det funkade, och som du skriver höll själva pianospelet en mycket, mycket hög klass. Mängder av detaljer och nyanser, och, bortsett från fortissimona kanske, även en rund och varierad klang jag uppskattade mycket.
Tack Christian för dina synpunkter!
Verkligen välfunnet detta med "en ung mans Beethoven"! Och tack även för rättelsen om framtida biljettförsäljning.
Hör gärna av dig:
einar.jakobsson@bredband.net
Skicka en kommentar