Vissa nätter blir, räknat i sömntimmar, alltför korta nu för tiden. Jag som i hela mitt liv alltid slocknat så snart jag intagit horisontalläge får numera tåla mig något och framför allt räkna med att vakna till i tidig morgon med svårigheter att somna om.
Tar då en tur ut i köket med morgontidningarna i näven, bläddrar bland rubrikerna och skalar en blodapelsin, vinterns begärligaste frukt, vilket efter någon halvtimme brukar lindra det "kryp i kroppen" som därefter kan göra sängen attraktiv på nytt. Min skugga, Mr P, sålunda hövligt om än bara tillfälligt bortmotad i gryningsmörkret.
Radions P2 på låg volym är också bra, men kan verka åt båda hållen. Hör jag något som bryter mönstret i ljudtapeten sker naturligtvis en omställning från det invaggande lyssnandet med halva ena örat till full koncentration.
Natten till idag, skottdagen, var inte nådig, jag var uppe två gånger. Den andra gången satte jag mig i läsfåtöljen en stund med ingen mindre än Ezra Pound, hans sju hundra sidor av samlade essäer som Cavefors gav ut för många år sen. Med tanken att ska de va så här en skottdagsnatt, så varför inte.
Läste en essä på måfå, nånstans i mitten av bumlingen. Och han roade mig mycket, Ezra. Hade mycket elakt (och förmodligen sant) att säga om litteraturkritik. Den rikt illustrerade boken avhandlar diverse humaniora från antiken till hans eget 1900-tal, och det var en fröjd att bläddra i den med honom själv som spränglärd ciceron.
Vem annan än en Ezra Pound skulle djärvas skåpa ut det mesta av engelsk romantik och samtidigt i förbifarten rädda kvar Heine och Goethe, i en essä som med magistrala anmärkningar fördjupar sig i vad som går förlorat i engelska översättningar av Dantes Inferno?
Jo, säger ni, mindre än något dylikt borde kunna trötta ut en insomniadrabbad äldre herre. Men jag blev bara stimulerad, och tillbaka i sängen nådde mig svagt några välbekanta toner som tvang mig skruva upp volymen på radion så att det underbara pianospelet kunde höras, dock utom fara för att G:s sömn skulle störas.
Johann Sebastian Bach, en av hans partitor, den sjätte och sista i e-moll, BWV 830 med Piotr Anderszewski vid flygeln. Correntens synkoper strömmade som ett friskt, glittrande vatten runt stenarna i en bäckfåra, fläckvis skuggad av alarna.
Natt mot dag en skottdag, ett tilläggsdygn vart fjärde år för att i längden kunna hålla årstiderna på plats. Ett dygn som för min del denna gång blev lite längre än vanligt utan att för den skull rubba dygnsrytmen utöver det vanliga.
PS. Den sjätte partitan finns som helhet på Yuotube här, med både Piotr Anderszewski och Igor Levit.
Bilden: Ezra Pound, Venedig 1957. Foto: Henri Cartier-Bresson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar