Yourcenar - en modern klassiker

Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.

Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".