Årets Vårsalong på Liljevalchs bjuder som vanligt på den stora variation som i sig är lockande och kan ses som poängen med den här sortens konstutställning. Det finns så många material, så många tekniker, så många stilar och uttrycksformer som här får existera vid sidan av varandra. Somligt går man utan vidare förbi, men en del gör också att man stannar upp och fängslas och i några fall även fortsatt bearbetar i minnet.
En del lockar till skratt, annat till allvarsam reflektion. En del är omedelbart attraherande och säljbart, annat bara konstigt eller endast till för att störa vaneseendet med något som ingen kan tänka sig inom hemmets fyra väggar.
I år slog det mig att tuschlaveringen är tillbaka, vilket gladde mig oerhört. Dels för att den ofta leder till en så raffinerad typ av måleri, men dels också för att jag har en så personlig relation till tuschet, vattnet och penslarna. Gråskalan, det utsparade vita, kombinationen av avsikt och lyckträff, skärpan gentemot det utflytande - kort sagt akvareller utan kolorit.
Förutom blyerts, "vattenfärger" och kritor fick jag som barn tillgång till en liten flaska svart tusch. Efter lång tid av bundenhet till tecknandet försökte jag lämna blyertsen och stålpennorna bakom mig och gå direkt på papperet med penslar av olika storlek. Med bredaste mårdhårspenseln doppad i vattenglaset fuktades valda delar av det vita arket, varefter äventyret började med tillförseln av tuschet. Eller omvänt: vattnet tillsatt i de svarta penseldragen vilkas blandade flöde åtminstone delvis kunde bemästras med ögonblickliga beslut.
Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.
Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.
Jag minns särskilt ett par bilder, (numera endast befintliga i minnet) som jag tyckte att jag lyckats bra med. Den ena visade ett grässtrå (av den fint förgrenade arten gröe) från ett lågt mark- eller grodperspektiv mot en skiftande, gråmulen himmel, där en fläck av ljusgenombrott kunde skönjas. Strået målat med den tunnaste penselns spets efter det att himlen torkat.
En annan bild döpte jag till "Slaget vid Poltava". Den är svårare att beskriva, men så var den också mer beroende av en titel än grässtrået. Den våldsamma sammandrabbningen flöt ut i det som kunde ses som ett upprört dammoln, där fragment av hästar och ryttare fläckvis lät ana det som titeln utsade.
Jag erinrade mig detta när jag stod framför det objekt på årets vårsalong som gjorde starkast intryck på mig, nämligen ett par tuschlaveringar av Soile W Algeröd. Den ena - "Hud" (se ovan) - visar en mänskokropp som i sin helhet ännu inte är fullt synlig. Den framträder ur - eller försvinner i - intensivt ljus och energifylld hejdad rörelse. Knävecket och bröstkorgens sida är ytterst påtagliga i sin graderade svärta och ger rent sensoriska förnimmelser. Vilket strålande skickligt lyckokast!
Det fanns mycket annat sevärt också, men efter någon timmes vandring genom salarna infinner sig trots allt en mättnad inte olik den man känner efter ett redigt svenskt smörgåsbord, en buffé vars många goda rätter inte alltid stannar kvar som minnesvärda enskildheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar