Birth of the Cool - från minnenas album

Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.

Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.

Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.

"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.

Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night". 

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:

Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock

Andra nerifrån: Foto Irving Penn.

Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.