"För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant." Det skrev Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, i Expressen häromdagen. Han beskrev en trolig bakgrund till att en församling som den i Knutby växer och spårar ur i vilt experimenterande. Det var, menar han, fråga om en ungdomlig radikalisering som sökte och trodde sig ha funnit något mer än den stagnerade och sansade gemenskap som pingströrelsen blivit, en starkare karismatisk eldighet med "spekulationer... om demoner och tidens slut", naturligtvis med spaning på det senaste och mest spektakulära i det stora evangelikala landet i väster.
En försvagad auktoritetsstruktur i 90-talets pingströrelse ser han som ytterligare en faktor. Efter Lewi Pethrus´ frånfälle saknades någon som i likhet med honom kunde vägleda och hålla osunda tendenser kort.
Och jag tänker att det säkert ligger någonting i detta. Jag minns själv från min barndom observansen på det som kallades "svärmeri" och "överandlighet", dock utan att frågan om vem eller vilka som kunde döma i saken behövde ställas.
Javisst - entydighet och fanatisk tro på en "sanning" som överbetonas, vantolkas eller lyfts ur sitt sammanhang lär förr eller senare urarta i sekterism och irrläror av olika slag, bevisligen även en så pass egendomlig lära som den om Kristi brud i individuell mänsklig gestalt.
Halldorf väljer att sammanfatta saken metaforiskt: obehaget han känner handlar om att han väl kan identifiera språkbruk och enskildheter i bilden av Knutbyförsamlingen, men mosaiken är omlagd, bilden som helhet förvirrande och främmande. Karismatisk maktutövning är följaktligen förenad med risker; nyskapande måste balanseras och prövas mot en teologisk förankring i den kristna traditionens mångtydighet och sammansatthet.
Allt detta låter klokt och insiktsfullt, även om jag skulle velat ha en närmare granskning av de där igenkännbara bitarna och deras förhållande till den nya och skrämmande bilden. Antytt är tron på demoner och tidens slut, vilket jag också tror är viktiga, här liksom i många liknande sammanhang.
Tron att Jesus snart kommer tillbaka för att hämta hem "sin brud" - det vill säga symboliskt sett församlingen, de troende - är en välkänd väckelsekristen trosartikel som i Knutby konkretiserades i en absurd föreställning om bruden som en person av kött och blod ur den egna kretsen.
Jag minns en sång från min barndom, ja i själva verket flera, som uttryckte en sådan här allt överskuggande sanning som riskerar att sluta gemenskapen i värn mot synd och värld, sammansvetsa den i alert beredskap för apokalypsen. I sång såväl som i predikan väcktes den brådskande frågan om vem man var och var man stod när pärleporten inom kort och för evigt stängdes. På vilken sida om den avskiljande tröskeln tänkte man befinna sig?
Innanför eller utanför
bröllopssalen en gång,
innanför eller utanför
evigheten så lång?
Innanför eller utanför,
lyss till min frågande sång.
Innanför eller utanför,
var skall du stå en gång?
Jag vill påstå att denna föreställning om att leva i den yttersta tiden, nära dess slut, i den skrämmande övertygelsen om att kunna "gå förlorad", "bli lämnad kvar", förgås i övergivenhet bland de fördömda, är det förmodligen mest skrämmande och destruktiva inslaget i väckelsekristendomen, oavsett den utbroderas med andra mer eller mindre absurda förvillelser eller inte.
Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermöda. Som fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.
Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.
Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.
Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor.
Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn.
Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv.
Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild.
Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst.
Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.
Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse.
Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår.
Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?
Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.
Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermöda. Som fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.
Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.
Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.
Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor.
Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn.
Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv.
Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild.
Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst.
Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.
Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse.
Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår.
Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?
Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.
2 kommentarer:
Tack för intressanta inblick, Einar! Som bäst kan tro ge individen tröst och gemenskap (jag väljer att utgå att detta positiva samvaro är den ursprungliga tanken med att ha en tro). Tyvärr utnyttjas vår inbyggda rädsla för att bli övergiven av flocken av vissa suggestiva individer som vill kompensera sin inneboende småhet med känslor av makt. Ha det så gott! Juliska (skriver anonymt för har inget konto)
Hej Juliska, tack för kommentaren!
Jo, ibland skymmer givetvis de avskräckande avarterna det som för många är positivt i trosgemenskaper som är öppna och inkluderande, de som kan erbjuda människor tröst och stöd i tillvaron. För min egen del är dock den väckelsekristna gemenskapen ett sedan mycket länge avslutat kapitel. Vilket inte hindrar att jag, ur flera aspekter, fortsatt är intresserad av både min forna uppväxtmiljö och av andra typer av andliga miljöer.
Skicka en kommentar