Jane Eyre

Jag läser mera sällan best sellers, för att det finns så mycket annat värdefullt som måste få gå före, olästa klassiker till exempel. I sommar har jag med stort nöje ändå läst en succéroman, låt vara från 1847 och - just det - sedan länge en klassiker. 

"Jane Eyre" blev omedelbart en framgång när den först utkom under manlig pseudonym. Täcknamnet dolde en ung kultiverad prästdotter på den engelska landsbygden: Charlotte Brontë, en av tre sedermera berömda systrar som alla skulle komma att ta plats i litteraturhistorien.  

Det är 525 sidor fängslande läsning, njutbar inte minst för att texten så briljant överförts till svenska av Gun-Britt Sundström (Bonniers, 1999). 

Historien om den föräldralösa flickan Janes liv och uppväxt, återgiven av henne själv, vänder sig direkt till läsaren med sitt gripande innehåll, ett stoff där barnmisshandel, kristlig moral på gott och ont, viktorianskt kärleksliv och en smula gotisk skräck utgör huvudingredienserna. Det vill säga: inte precis det jag vanligtvis brukar kasta mig över.

"Jane Eyre" är en utvecklingsroman präglad av sin egen tid och miljö, vilken den samtidigt överskrider genom sin förhållandevis moderna framställning av ett barns motståndskraft och en ung kvinnas självhävdelse och inre resning. Det är inte genom sin skönhet (Jane beskrivs som oskön, ja till och med ful) som hon hävdar sig, utan av egen kraft och rättrådighet, genom modet att säga ifrån, gå sin egen väg.  

En kärleksroman är det givetvis också, där dramatiken kring den pyrande, länge återhållna kärleken mellan Jane och den mycket äldre Mr Rochester på godset Thornfield Hall håller läsaren på halster. En vigsel förbereds, som dock nesligen i sista stund ställs in. Är kärlekssagan därmed slut? Kommer de någonsin att återses?  

Det är en skickligt byggd berättelse, vars realism bejakar både traditionell romantik och fantastik i form av kusligheter (typ galna kvinnan på vinden) och otroliga sammanträffanden (plötsligt uppdagade släktskapsband) som löser upp prekära situationer. 

Personerna levandegörs med psykologisk skärpa, och man kan som läsare inte annat än dras med i de förvecklingar som drabbar Jane. Ta till exempel Mr Rivers, den unge prästen som friar till henne och som, när inte vädjanden till pliktkänsla och gudfruktighet förslår, med öppet maktspråk försöker övertala henne att följa honom som missionär till Indien. Det blir en studie i kombinationen förstockad manlighet och fanatisk religiositet vars följder man som läsare håller tummarna för att Jane måtte klara sig undan. När hon slutligen tvingar honom inse att hon inte är den som gifter sig utan kärlek, men likväl ödmjukt kan tänka sig att följa med som hushållerska, stupar det - gudskelov - på att den bigotte prästen anser det uteslutet av moraliska skäl.

Den del jag uppskattade allra mest var den där Jane, i chock och förtvivlan efter den avbrutna vigseln, hals över huvud flyr fältet i en diligens som för henne så långt hennes magra besparingar räcker. Ensam, hungrig och illa klädd för det kulna höstvädret irrar hon under ett par dygn omkring i ett nästintill öde hedlandskap, nära att duka under. I sista stund, genomvåt och utmattad, räddas hon av den nyss nämnde prästen och dennes systrar. 

Berättelsen når här en av flera höjdpunkter. Även som skildrare av landskap, väder och vind visade miss Brontë onekligen en talang utöver det vanliga. Och i och med slutet, när Jane driven av begäret att få veta Mr Rochesters öde återvänder till godset där hon en gång tjänade som guvernant, får historien den kulmen den förtjänar. Tragik och smärre underverk blandas i en sorts lyckligt slut. 

Nej, någon modern bästsäljare blir den väl knappast, även om "Jane Eyre" fortfarande har de bestående kvaliteter som gång på gång lockat och fortfarande lockar filmregissörer och skaror av biobesökare med romantisk kostymfilm som specialitet. Visst kan jag tänka mig att se någon av filmatiseringarna också. Fast, tänker jag samtidigt, när Charlotte Brontë ger röst åt Jane Eyres okonstlade berättande förmedlas något särskilt som gör mig till min egen bästa filmskapare. Jag har ju redan för mitt inre öga sett den arma Janes utsatthet, såväl i fosterhemmet som där ute i det vindpinade hedlandskapet.

Ja tänk att jag gillade den här romanen, mer än jag från början trodde.

Bilden: Målning av systrarna Brontë, med Charlotte till höger.