Behövs en litterär kanon?

I samband med DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) årsmöte den 25 mars var författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson inbjuden att tala över ämnet ”Behöver vi en litterär kanon?” Frågan har varit och är kontroversiell men en fortsatt diskussion borde vara möjlig menade han och betonade att en litterär kanon har med minne, läsning och skapande att göra. Kritiken främst från feministiskt och postkolonialt håll (om mansdominans och eurocentrism) har varit viktig men borde inte föranleda ett förnekande av begreppet. 

En kanon är historiskt sett ett starkt normgivande rättesnöre och går tillbaka på urvalet av de "kanoniska böcker” som Bibeln utgör. En modern, profan kanon skulle dock inte präglas av en sakral syn på texterna, utan genomsyras av kritiskt tänkande och vara fullt möjliga att ifrågasätta.

Vad händer om man inte vill kännas vid kanon? Olsson hävdade att det inom skolvärlden finns styrdokument som visar att det under senare tid skett en medveten ”avkanonisering", om än med förhinder. Det finns fortfarande listor på vad som ska läsas, en dold kanon som inte är mindre mansdominerad och dessutom ofta är historielös med tonvikt på ung litteratur.

En kanon är en fastställd norm av erkända och förebildliga texter som representerar en kärna av viss varaktighet. Samtidigt ska den inte vara statisk utan kunna ge rum för omtolkning. Hur läsningen, mottagandet, sker är av stor vikt. Läsningen bör vara kritisk och skapande; det aktiva minne som en kanon utgör möjliggör fördjupning, förändring, vidgning. En kanon ska kunna expanderas.

Olsson menade vidare att det är fullt möjligt att omfatta både varaktighet och föränderlighet, framför allt i det han kallade för ”omläsbarhet” – nya sätt att tillägna sig litteraturen. Tiden får avgöra vad som kvarstår.

Olsson sammanfattade med att ange fyra saker som han menade borde känneteckna en modern kanon:

1. Verken bör äga universalitet, och alla bör kunna tillägna sig dem. Exempel: Homeros, Dante, Shakespeare, Strindberg, Astrid Lindgren.

2. Verken bör äga förmågan att väcka förundran.

3. Verken kännetecknas av varaktighet genom omläsbarhet.

4. En kanon utvidgas ständigt – den består av en kärna plus nytt. Den nationella inriktningen förskjuts mot internationalism.

Förebilder måste finnas och göras tillgängliga. Begreppet kanon ska dock förstås icke-sakralt, syftande till aktivt läsande med ständiga frågor till texten. En litterär kanon utgör det minne som krävs för att vi ska förstå vad ett epos, ett drama, ett poem är.

Min kommentar: 

Med de riktlinjer för en kanon som Olsson drar upp borde förslaget inte vara så kontroversiellt. Den nationalistiska strävan som en del befarat som drivkraft är som synes inte poängen, utan ett säkrande av ett gemensamt minne av litteratur av bestående värde. En öppen och dynamisk kanon vore rimligen att föredra framför en dold och godtycklig som negligerar och i värsta fall förnekar kärnan.

(Referatet av föredraget har även publicerats på DELS hemsida).

Foto: EJ