Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 2 april 2018

Att vara sig själv - nog



De stora klassikerna brukar man kunna lita på, också när det gäller teater. Shakespeare, Moliere, Ibsen, Strindberg, Tjechov, Beckett och några till. Om jag står i valet och kvalet mellan konsert och teater och till sist ändå väljer det senare brukar det som regel handla om någon pjäs av nyss nämnda. Visst finns det självsvåldiga uppsättningar som kan göra en besviken, men när ett Ibsendrama får odelat lysande recensioner, som nu Michael Thalheimers iscensättning av "Peer Gynt" på Dramaten, så väljer jag som omväxling gärna teatern.

Jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller läst detta berömda skådespel tidigare (Ibsen själv trodde mer på det som läsdrama). Men Peer och några av de övriga kring honom - Mor Åse, Solveig, Anitra, Dovregubben (Bergakungen) - finns bland mina dunkelt kända mytologiska gestalter, om inte annat så till namnet och på grund av Edvard Grieg. 

Ibsens inspirationskällor var två: dels de folkliga myter och legender som han nyttjade, dels Goethes "Faust" som han ville skapa en nordisk pendang till. Resultatet blev en märklig blandning av nordisk saga och versdrama om en människas livsresa.

Den här uppsättningen är scenografiskt sparsmakad, som så ofta numera. En skog av glimmande stänger upptar större delen av den roterande scenen och ur den lösgör sig de olika bifigurerna och utmanar Peer, som själv oftast befinner sig på en centralt placerad piedestal i mer eller mindre dramatiska positioner. Elektronisk musik pulserar, ibland som svagt bakgrunds-flimmer, ibland så starkt att basljuden känns av rent fysiskt.

Erik Ehn gör en imponerande insats i den krävande huvudrollen, men även ensemblen i övrigt har regisserats till en lidelsefull aktion som ibland blir onödigt uppdriven och högljudd på bekostnad av texten. Efter paus fann jag mig bäst tillrätta; föreställningen växte ju längre den led. 

Vad är det då med denne Peer Gynt som gör honom så anmärkningsvärt modern trots att han sagolikt kommer ridande ur norska fjällskogen på en rentjur i ett fjärran 1800-tal? Jo, han kämpar med frågor om vägval och vem han är och beter sig därvid både lögnaktigt och självbedrägligt - ömsom en ynklig självplågare och ömsom i stället upphöjd kejsare i sin egen megalomana föreställningsvärld. Han är ett egoistiskt troll och samtidigt sårbar människa. 

Här finns bland annat den berömda strofen om löken som metafor för de livsstadier eller lagrade identiteter som Peer försöker komma till rätta med, löken som sönderfaller i enbart skal. Hör här (i Lars Forssells översättning):

Det var mej en ohygglig massa lager!
Kommer aldrig själva kärnan i dagen?
(Plockar sönder hela löken)
Nej fan om den gör! Till det innersta inne
är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre.


Ett drama om otillräcklig självtillräcklighet således, en dikt om oresonligt begär och jakten på tillit, något att hålla sig till. I brist på den varan hänger sig Peer åt drömmar, drabbas av hybris, blåser upp sig, förtvivlar och inser att han förletts till det trollaktiga: att vara sig själv - nog. Det är Dovregubben som till sist avslöjar honom: Peer Gynt har anammat det där lilla ordet som skiljer människornas flock från trollens. En skillnad som handlar om strävan att vara sig själv som hel och sann, hur den nu låter sig realiseras.

Mer relevant än så i identitetsjaktens tid kan väl ett drama knappast bli. Jag skulle gärna se det igen, men försöker i första hand som läsare repetera en del avsnitt i den norska utgåva jag har i min bokhylla.

Omgiven av lagren av sitt avskalade liv tvingas Peer konstatera:

Livet, som det kalles, har en rev bak Øre.
Men griper en til, setter Mikkel på spring,
og en fanger noe annet - eller ingenting.



Peer slutar i Solveigs famn, vaggad som ett barn, i begäret efter det vi känner igen som "das Ewig Weibliche" (i Goethes "Faust"). Ja, Peer gömmer sitt huvud i hennes sköte, som ville han återgå till moderlivet. Och det är inte Thalheimers påhitt, det finns som anvisning hos Ibsen själv: "Han klynger seg fast og skjuler ansiktet i hennes skjØd". Medan Solveig sjunger:

Jeg skal vugge deg, jeg skal våke; - sov och drØm du gutten min!

Foto: Sören Vilks

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för din inkännande redovisning av föreställningen. Jag har sett två uppsättningar av Peer Gynt på Stadsteatern, och fastän de var intressanta på sina olika sätt känner jag att det borde gå att få fram något djupare i pjäsen, någon insikt om livet och döden som inte bara gäller Peer Gynt utan en själv också. Dramatens uppsättning verkar kunna ha något av det, och jag skall absolut ta mig dit fastän jag inte hunnit hittills.

Einar J sa...

Jag rekommenderar verkligen ett besök. Det är onekligen en föreställning som stannar kvar i minnet.