Långfredag

Påsk. Långfredag igen. Tiden går och den går fort, även om våren segdrar. Vädergudarna gäckar och bedrar genom att låta solen skina mitt på dagen. Dagsmeja där solen kommer åt, i skuggan kallt. Men innan uppståndelsens dag ska väl ändå de grusiga isknölarna i vägkanterna ha sjunkit ner till frasig sörja.

Påsk. Och jag firar enklast hemmavid med Giovanni Battista Pergolesi, hans "Stabat mater". Det finns rätt många som han, flitiga och kompetenta tonsättare vars gärning bara blev allmänt känd genom ett enda verk: ett smärtsamt drama sett från Marias synvinkel vid korsets fot. Svidande vackert för oss som åhörare och betraktare vid sidan om. 

Vidit suum dulcem natum moriendo desolatum dum emisit spiritum För mycket smak av opera tyckte patern, men vi behöver nog den smaken. Sonen ljuv men övergiven såg hon dö och ensam bliven när han gav upp sin anda. När detta sjungs är vi redan i mitten av sörjandet. Och snart ber Maria också om att få bära sonens lidande (Fac ut portem...). Men redan inledningens duett mellan sopran och alt är så smältande vacker att all is kan tänkas bort. Undra på att detta verk fått det mottagande det fått genom århundradena. 

Den tuberkulöse Pergolesi ligger och dör i Neapel 1736. Sina sista veckor i livet ägnar han detta verk. Han hinner sätta de sista tonerna. Och den avslutande duetten är om möjligt ännu vackrare än inledningen.
Quando corpus morietur fac ut animae donetur paradisi gloria. Amen
När jag kroppsligen skall sluta, jungfru, låt min själ få njuta av paradisets värma! Amen.

Givetvis har denne mästare inom den italienska barocken lämnat efter sig mycket annat värt att lyssna till. "Salve Regina", till exempel.

Översättningarna från latin är gjorda av Ulf Swedjemark.