Ofta när jag läser vetenskapsrapporterande artiklar i dagspressen, (läs: Dagens Nyheter) slås jag av att jag efter läsningen sitter med fler skeptiska frågor än svar om det som artikeln ville förmedla. Jag skulle kunna skylla på min förhållandevis gedigna utbildning i vetenskaplig metod och dito kritiskt tänkande. Men det kan också ha att göra med att jag inte tagit mig tid att närmare undersöka hur paleontologer, geologer och arkeologer går tillväga när de tidsbestämmer fynd - fossil - som sägs tala till oss från ibland hundratusentals år tillbaka i tiden. Särskilt om fynden angår frågeställningen om när, var och hur vi blev människor med självmedvetande blir jag undrande.
Jag försöker snabbrepetera mina begränsade grundkunskaper: Geologiska skikt kan tidsbestäm-mas, om än grovt. Kol fjorton och numera annat ännu mer sofistikerat: jag läser att det även finns radiometri, vilket möjliggör tidsbestämning genom mätning av elektromagnetisk strålning.
Med grovt menar jag att vi rimligen tvingas ställa om tidsmåttet från begripliga månader, år, decennier och sekler - till... ja, till en annan tidsskala och andra enheter. Perioder och epoker, säger då någon som vet, och påpekar att vi befinner oss i kvartärperioden och sedan 11 700 år i epoken holocen. Elva tusen sju hundra, inte tolv tusen sjuhundra femtio? Medan andra vill namnge och datera den del som ligger oss närmast, från 1700-talet och framåt, som antropocen.
Beteckningarna och tidsmåtten gör det hela nästan lika fantasieggande och ofattbart som astronomi. En tidsresa längs en borrkärna kan tydligen vara lika svindlande som en i rymden; allt beror på vad man kan fatta och förstå av det man ser, av vad man kan höra ett fossil berätta.
Plötsliga klimatförändringar till följd av ett gigantiskt vulkanutbrott eller en meteorits nedslag, vilken betydelse ska de tillmätas för frågan om evolutionära "språng"? Hur länge varade i så fall det där språnget och mer exakt till följd av vad? Det är ju knappast fråga om att därföremänniskan vaknar upp en måndag morgon vadande i aska och plötsligt ser sig själv som i en spegel.
Ska vi verkligen förvänta oss att gåtan om det mänskliga medvetandets uppkomst ligger förborgad i en borrkärna från jordens inre?
Osökt kommer jag att tänka på den lysande romanen "Människan uppträder under holocen" av Max Frisch. Jag skrev om den för några år sedan (se vidare här). Jag känner mig ibland som gamle herr Geiser i romanen när han nålar upp små lappar med fakta kring geologiskt avlägsna epoker, samtidigt som han praktiskt försöker hantera sin isolering till följd av ett jordskred och existentiellt sin insikt om att han åldras och att han snart ska ingå i naturens stora omedvetenhet.
2 kommentarer:
Jag läste romanen efter att ha läst ditt inlägg, minns jag. Tack för tipset, lite sent!
När det gäller vetenskapsjournalistik är jag en ganska förströdd läsare. Mest naturligtvis för att jag inte har någon naturvetenskaplig skolning. Men framförallt när det gäller astronomi och alla nya rön om svarta hål och dylikt, så tänker jag bara att det där rör inte mig, det är o-mänskligt, och egentligen bara en skrämmande påminnelse och människans obetydlighet i det vi kallar naturen. En personlig, icke-generaliserbar inställning, förstås.
Jo, Lennart, just den känslan smyger sig lätt på. Samtidigt kan jag inte låta bli att av och till bli den där tolvåringen igen som förundras över dinosaurier och främmande planeter. Trots (eller kanske på grund av) att "stjärnorna kvittar det lika", som Ferlin så riktigt sa.
Skicka en kommentar