Vintertiden

Har jag någonsin längtat efter vintern? Tror inte det, men blir osäker på mitt minne från barndomsåren i Malmberget. Kanske fann jag en viss tjusning i den snöljustillvaro som i någon ringa mån, jämte nyckfulla norrsken, kompenserade solens frånvaro och försonade mig med ett klimat som egentligen bara är för pälsdjur. 

Det var en tid av halvmörker med tända lyktor och lampor, ute och inne. En tid av snöskottning där drivorna tornade upp sig och ibland tangerade uthusens takskägg. Grottor i snön. Stabilt skidföre och skridskoisar där jag frös om fötterna tills tårna domnade bort. Nej, någon entusiastisk vintersportare var jag inte ens dåförtiden. 

Så varför uppskatta vintern? Den som i likhet med mig växte upp i lappländsk snövinter bär trots allt med sig skönhetssyner av en torrknastrig kyla i skarp kontrast till det fuktiga och råkalla mörker kring nollstrecket som sedan dess mestadels varit min lott i Mälardalen. Då kan jag längta efter en kort - men bara kort - sejour av snöljustillvaro endast för att den gör vintern till en så mycket vackrare vinter. Då kan jag för mitt inre med visst välbehag återkalla bilden av Dundrets snöklädda fjällrygg mot en mörkgrå himmel. Men hellre ändå vårvintern när solen återkommit. 

I helgen som gick fick jag en glimt av just en sådan riktig vinter med snötyngda granar och en låg och blek mittpådagensol över fjärran bergformationer. Vi lämnade Uppsala i barmark och fann att snögränsen gick någonstans i trakten av Hedemora. Norr därom vidtog vinterföret och när vi kom till Tällberg var det några minusgrader och uppskottad snö längs byvägarna. 

Tillbaka på den ömsom gyttjiga ömsom frostbitna barmarken återstår att genomleva en vintertid av mycket måttlig tjusning. Till och med vissa pälsdjur går ju i ide. 

Bilderna ovan och nedan: Utsikter över Siljan från Tällberg.
Bilderna i mitten: Från vägrenar i Dalarna
Foto: EJ (Klicka för förstoring!)