Jag blir alltmer fäst vid Mälarlandskapet. Efter att under så många år sommartid vistats i det öppna men ändå omväxlande slättlandskap som södra Uppland utgör är det inte underligt. I motsats till de oändligt djupa barrskogarna i min uppväxts nordliga trakter finns här blandskogar som man alltid kommer ut ur även om man händelsevis går vilse, kullar med stenrösen som bildar öar i sädesfälten, åar och lummiga vikar, medeltida kyrkor som sticker upp med torn från vilka man inte sällan ser ända till nästa, här och var ett slott eller herrgård men också gott om gamla kyrktorp i skogsbrynen, ekar och andra ståtliga ädellövträd vid vägarna, liksom runstenar som vittnar om åldern på detta kulturlandskap.
Till öppenheten hör att horisonten sjunker och breddas så att himlen upptar en stor del av synfältet, försåvitt man lyfter blicken något. Det kan göra att man som jag blir molnskådare, inte främst för att tyda väderleken utan för att det i sig är en njutning att se de oändliga variationer som bjuds och de ljusförhållanden som följer av dem. Vad vore landskapsmålningen utan en himmel?
Som vandrare med en hund i sällskap är man naturligen observant på den jordnära omgivningen; hunden går ju oftare med nosen i marken än den sniffar i luften. Men husse faller ibland i tankar och höjer blicken. På slätten ser han molnskuggorna glida över fälten och vid horisontens skogsrand åskmörker som förstärks av det solljus som ännu råder.
Särskilt vacker är himlen i kvällsljus, inte minst i augustiskymningen. När solen står lågt blir skuggorna långa och stubbåkrar och sädesfält som redan under dagen skiftat i guld, av både låg och hög karat, kan i den blå skymningen till och med anta rosa toner.
Jag har ännu bara ytligt satt mig in i vetenskapens beskrivning och klassificering av molnen, men jag har i alla fall noterat att man som vanligt (förutom latinska beteckningar i sann linneansk anda) väljer de ord som är mest talande, för att inte säga målande. Moln kan alltså liknas vid tussar, fjädrar, stackar, slöjor, böljor, valkar. När jag för några veckor sedan såg nedanstående i mina ögon ovanliga himmel blev jag till att börja med en aning brydd av beteckningen makrillmoln. Men kanske är det associationen till fiskstim som föranlett det ordvalet?
Till sist några solnedgångsbilder tagna i helgen som var. Man behöver inte vara en Marcus Larson (1825-1864) för att låta sig hänföras av en kvällshimmel som denna:
Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)
3 kommentarer:
Einar, tack för intressant inlägg med fascinerande bilder på horisonter och molnformationer av vitt skilda slag! Apropå molnskådandets historia, har du läst Gösta Arvastsons (emeritusprofessor (i etnologi vid Uppsala univeritet) långa och informationsspäckade artikel om molnseende och vetenskapen om moln, betraktad ur etnologisk synvinkel? Artikeln ingick i RIG nr 4, 2014 och kan läsas som pdf-fil på nätet, se http://journals.lub.lu.se/index.php/rig/article/view/15107/13671
Nej, den artikeln har gått mig förbi, men det låter mycket intressant och jag ska givetvis läsa den. Tack för tipset!
Jag har nu läst den där artikeln som verkligen hade en mycket fascinerande kulturhistoria att förmedla angående molnen och deras tydning, namngivning och klassifikation. Tänka sig att en "himlens ordning" år 1894 var temat för en "molnkonferens" i staden där jag bor, Uppsala, och där en nomenklatur upprättades! Intressant också att notera att iakttagelser av vindar och väderlek föranledde spekulationer om klimatförändringar redan på den tiden. (Årstiderna flöt in i varandra, hästarna blev inte lika gamla och skalbaggarna blev färre...) En tid då lufthavet var "en trädgård för både amatörer och experter" och som så småningom ledde till objektiv vetenskap. Riktigt rolig läsning, rekommenderas livligt.
Skicka en kommentar