Hälsningsseder och rätten att vara annorlunda - funderingar på förekommen anledning

Att handhälsa på män men vägra göra det på kvinnor, ska det vara något att bråka om? Är det inte en skitsak som på sin höjd kan åstadkomma pinsam förvirring i sociala situationer?

Nej, det handlar om "värdegrund", säger den rättrogne islamisten, en trosfråga om en åtskillnad mellan könen innebärande att män och kvinnor inte bara har olika roller utan bör behandlas olika i offentligheten. Därav misstanken att det handlar om något mer än bara majoritetssamhällets ovana vid att möta religiösa (i synnerhet muslimskt troende) personer i politik och samhällsliv. 

Att hälsa diskriminerande handlar då inte bara om annorlunda etikettsregler utan utgör en indikation på något mer grundläggande som just motiverar det högstämda talet om "värdegrund". Vilket med ens ger "skitsaken" konturer av en utmaning med åtföljande kollision mellan normsystem i vidare mening. 

En religiöst kodifierad umgängessed ställs mot en sekulär, och försvarare från vardera hållet kräver respekt och anpassning. Drivet till sin spets kräver islamisten rätten att bilda enklaver där andra lagar och förhållningssätt råder än de gemensamma, till yttermera visso med hänvisning till västerländska fri- och rättigheter. Drivet till sin spets kräver å andra sidan den västerländske demokraten likabehandling, också av könen, och kräver det även av dem som föraktar västerländska seder och vill förändra offentlig verksamhet så att den bättre överensstämmer med egen trosutövning.

Om vi i toleransen namn visar förståelse för att hälsningsceremonier skiftar och att en del hälsar sexistiskt, gör vi det förmodligen med hänvisning till ett mångkulturellt synsätt som vill vara välvilligt och inkluderande. Vi får helt enkelt vänja oss vid en del främmande sedvänjor, eftersom man i ett pluralistiskt samhälle har rätt att vara annorlunda, rätt att fritt välja tro och livsstil - åtminstone så länge det inte medför tvång gentemot andra. Var och en får bli lycklig på sin fason.

Bra. Men frågan är bara hur det står till med tvånget och om de här männen som sitter inne med hela och fulla Sanningen nöjer sig med den relativistiska acceptansen från vår sida. Frågan är var vi drar gränsen när det i grund och botten handlar om dessa personers ensidiga krav och oviljan att acceptera att offentligheten bör vara sekulär och fredad från religiösa särintressen. Problemet kokar ner till en fråga om hur relativisten ska kunna kommunicera och sammanleva med absolutisten när den senare betraktar sin religion som inte bara en privatsak.

Man har i vårt samhälle rätt att vara annorlunda, också muslimskt annorlunda. Men man har inte rätt att i religionens namn tvinga andra - individer, grupper, eller samhället i stort - att rätta sig efter andra lagar än dem som gäller i ett fritt, demokratisk samhällssystem enligt västerländsk modell. Inte ens om tvånget utövas i enklaver vid sidan av det övriga samhället. 

Ett sätt att undersöka vad som eventuellt döljer sig bakom en vägran "att godta seden dit man kommer" i "skitsaker" som den om hur man hälsar, är att ställa fundamentalisten som kräver sin trosfrihet inför ett antal frågor. Svaren på dessa frågor lär visa om formerna för hur man hälsar bara är en oskyldig etikettsfråga eller inte:

1. Godtar du principen att alla människor, inklusive kvinnor och icke troende, bör behandlas på ett icke diskriminerande sätt?

2. Godtar du individens, inklusive kvinnans, rätt att själv välja hur han/hon vill utforma sitt liv och sitt umgänge?

3. Godtar du att en muslim lämnar islam för en annan religion eller för att han/hon inte längre tror på någon Gud?

4. Anser du att det finns en rättsordning som är över- eller sidoordnad svensk lagstiftning och som därför borde få tillämpas, åtminstone bland troende?

5. Godtar du att samhället är organiserat demokratiskt sekulärt där religion är en privatsak och där samhällslivet inte regleras av samfund och prästerskap?

6. Godtar du att den muslimskt troende som så vill utformar en livsstil i enlighet med västerländska sedvänjor (t ex blir nära vän med en icke muslim), eller förespråkar du separatism under muslimsk kontroll?

 7. Godtar du att de som inte delar din tro har rätt att ifrågasätta den, ja till och med framställa den på ett sätt som du uppfattar som hädiskt och kränkande?

Är nu detta bara ännu ett misstänkliggörande av islam och muslimer? Jag anar den sortens slentrianmässiga invändning från håll där kritik mot politisk islam/islamism avfärdas som "islamofobi". Till dem vill jag bara säga a) att jag skriver på förekommen anledning och b) att det står var och en fritt att byta ut "islam" och "muslimsk" i ovanstående frågor mot valfria andra beteckningar för religiös eller ideologisk trosuppfattning. Jag tar för givet att de som inte handhälsar på kvinnor utgör en sekteristisk minoritet, åtminstone i vårt land, och därav min misstanke att det för dem rör sig om mer än enbart en puritansk sedvänja.

Till sist: rätten att vara annorlunda är i vårt samhälle så omfattande att den ibland leder till konflikter av närmast antagonistisk natur. Det är som det ska, under förutsättning att dessa konflikter inte döljs i överslätande "förståelse" utan erkänns som motsättningar vi tvingas leva med. Det är med andra ord inte konstigt att sådana motsättningar ibland omöjliggör samarbete, till exempel ett gemensamt politiskt samarbete. 

Vi bör inte tvinga någon att hälsa på det sätt "som vi gör i Sverige", för att citera statsministern. Men islamister har heller ingen rätt att påtvinga andra sina hälsningsseder och därmed sammanhängande synsätt.