Rävarna kommer om natten

Foto: Graziano Arici

Jag kan inte stilla mig när det gäller den nederländske författaren Cees Nooteboom. Förlaget Modernista gör en fin insats genom att återutge hans romaner på svenska, kompletterade med något enstaka verk som tidigare ej översatts. Förhoppningsvis fortsätter man utgivningen med såväl resterande fiktion som en del av den essäistik och de reseberättelser som återstår att översätta.

I väntan på att novellsamlingen ´s Nachts Komen de Vossen (på engelska "The Foxes Come at Night", Maclehouse Press 2011, originalet från 2009) ska komma på svenska har jag läst den engelska utgåvan. Det är en tunn liten bok med tungt vägande innehåll, vilket ju som regel är fallet när vi pratar Nooteboom.

Han är en gammal man nu och jag hoppas att Nobelkommittén insett att det brådskar. Sent i livet är för övrigt den stämning som präglar dessa korta berättelser. De handlar om individer som i ensamhet återvänder, faktiskt eller i minnet, till en plats man en gång besökte tillsammans med någon eller flera andra; individer som hunnit bli seniorer och som inför ett gulnat fotografi tankfullt erinrar sig var, när och hur det en gång begav sig och hur det sedan blev. 

Tanken att det kunde blivit mångfalt annorlunda, och att man nu är en annan och ser sakerna i ett delvis annat ljus. Lätt självironiska kommentarer som bräckligt skydd och inre dialoger kretsande kring minnena och vemodet. Tilltal som inte längre når den andra - fast kanske ändå... De andras, de dödas, liv som man inbillar sig går att summera, nu när ens eget liv närmar sig en avslutning. Den sortens stoff.

Samtliga berättelser tilldrar sig i medelhavsmiljöer i havets omedelbara närhet. Där finns han som låter breven från brevväxlingen med en ungdomsförälskelse flyta bort på vattnet vid en speciell kajplats i Venedig. Och där finns han som i sällskap med sin dåvarande kvinna blev vittne till ett annat pars gräl på en strandservering under ett ödesdigert åskväder. 

Där finns också han som minns gänget och en viss Paula, den äventyrliga, gäckande omslagsflickan, och hur de en gång spelade högt på casinot den sista gången de sågs. Och hon, den gamla änkan, som på den spanska solkusten försöker hålla livsmodet uppe med hjälp av aftonens gin tonic, endast uppvaktad av den likaledes åldrande servitören på syltan strax intill. 

Och inte minst - där är han som försöker komma underfund med sin expansive vän Heinz, den alkoholiserade vice honorärkonsuln, och dennes brokiga liv och sorgliga öde. Likväl tvingad att dra slutsatsen att man inte kommer så mycket längre än till minnesbilder, konstruktioner, liv som dikt: "We are our secrets, and, if all goes well, we will take them with us to where no-one could touch them."

Nooteboom förser ofta sina figurer med bildade referenser som ger texten ett lekfullt intellektuellt drag. Hans intresse för resor, konst och livsåskådning slår igenom utan att texten blir torr eller redovisande. Han litar mer till poetiska formuleringar, kvicka metaforer och distinkt tecknade miljöer än till dramatiska händelser. 

Dramat ligger i förekommande fall i det förflutna och framträder på nytt i minnesperspektiv. Återupplivat och reflekterat bildar det i vissa fall kärnan i berättelsen, medan i andra fall beskrivningen av nuet i relation till årens gång, brutna relationer och fullbordade livsförlopp räcker fullt ut för att väcka den existentiella begrundan som både författaren och hans företrädare är fångade av. 

Och vad betyder då titeln? Ett uttryck fällt av någon som aldrig förklarade sig och som kanske just därför etsade sig fast i minnet hos ett par personer i en av novellerna. 

Vad för slags rävar är det som hemsöker oss nattetid? Nooteboom tvingar både protagonister och läsare att själva tänka efter.