Intervjuad i DN säger operasångerskan Kerstin Avemo följande om sin barndoms skolning i sång och musik och dramatik:
"Från det jag var sex sju år spelade jag piano och cello, sjöng i barnkörer, högkyrkliga allvarliga psalmer. Inga gulliga Disneylåtar som barn får sjunga nu. Jag tror att man missförstår dem. Barn har ett intresse för det tragiska och hemska. Passionsberättelsen är faktiskt mycket mer intressant än Musse Pigg:"
Jag tror ju att hon har helt rätt men blir ändå lite häpen över att höra det sägas så självklart utan omsvep.
Jag tänker på min egen barndom och de bibelberättelser som ersatte Disney och annat möjligen ännu roligare. Jag har aldrig sörjt över att jag missade ett tidigt grundlagt och därigenom bestående förhållande till Kalle Anka. Däremot har jag, så här i efterhand, känt glädje över att ha fått inte bara NT och passionshistorien utan även GT:s fantastiska och inte sällan barnförbjudna berättelser med modersmjölken. Ett kapitel läst av pappa varje kväll innan gudsomhaver och sovdags blev slutligen till hela bibeln från pärm till pärm nästan två gånger om. Inga tecknade filmer men väl söndagsskolans flanellografbilder med psalmsöndagens Messias ridande på en åsna, på väg mot kommande förnedring och avrättning.
Jag tänker också på Kerstin Avemos genombrott på operascenen i början av 2000-talet. Det var i rollen som Lucia i Donizettis "Lucia di Lammermoor" som hon sjöng och agerade så dramatiskt realistiskt att folk svimmade i bänkarna. Det gick så långt att man nödgades varna publiken i förväg för den så kallade vansinnesarian när Lucia i raseri och förtvivlan skär och sticker sig själv så att blodet rinner.
Det var ju inte bara blodet, det var i allra högsta grad en fråga om sång som gav uttryck åt ett allvar som inte gick att ta miste på.
Bilden: Kerstin Avemo i rollen som Lucia i "Lucia di Lammermoor" på Confidencen, 2002
6 kommentarer:
Ja, eller John Bunyans Kristens resa som ett slags färggrann illustrerad klassiker i den lokala baptistförsamlingen. Jag gick i baptistisk söndagsskola och den vägen blev jag även bekant med Bunyans berättelse.
Ja, den tror jag faktiskt ingick i vår kvällsläsning också. I varje fall läste vi den, och jag minns särskilt en del uttryck som "misströstans dy", som ju Kristen vid ett tillfälle gick ner sig i.
Men när de här berättelserna görs till film, som berättelsen om Moses och utträdet ur Egypten, blir det knepigare. Tänker på Ridley Scotts rätt så nya fiktionfilm Exodus. Gods and Kings från 2014. Sevärd, men känns ändå tämligen ytlig och egentligen rätt tråkig. Darren Aronofskys film om Noa har jag inte sett.
Det där känner du bättre till än jag, Sven-Erik. Men kanske finns risken för Disneyfiering eller i varje fall Hollywoodifiering när sådant ska bli film för en masspublik. Och blir resultatet dessutom tämligen tråkigt har man väl misslyckats totalt, kan jag tänka.
Hej Einar!
Tack för tankeväckande inlägg! Ja, det är intressant med barns förhållande till det allvarliga. Det verkar som om det just är barnen som fortsätter att ställa viktiga frågor – och detta samtidigt som de vuxna förnekar dem djupperspektivet på livet. Sorgligt och skrämmande.
Hälsningar
Johan S
Ja jag tror också att barns frågor kring livets allvar helst borde få landa hos trygga människors allvar. Det behöver inte på något som helst sätt stå i motsättning till glädjen, eller ens till skratt och god underhållning.
Skicka en kommentar