"Sömnlösa", "Olavs drömmar" och Kvällning" är titlarna på de tre kortromaner av Jon Fosse som kommit på svenska under den gemensamma titeln "Trilogin" (Bonniers, 2015, i översättning av Urban Andersson), sammanlagt 180 sidor förtätad prosa som förra året fick Nordiska rådets litteraturpris.
De kan visserligen läsas fristående men är intimt förbundna genom släkttrådar som väver samman den första berättelsens par - Asle och den höggravida Alida - med generationer av spelmän och fiskarefamiljer ända fram till poeten med författarens eget namn, han som nämns i förbigående först på slutet:
... och Ales tänker att Sigvald, gode bror Sigvald, han blev spelman, inte mycket annat, men han fick en dotter, ett utomäktenskapligt barn, och dottern ska visst ha fått en son och han heter visst Jon och ska vara spelman också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter, ja folk gör då så mycket, tänker Ales...
Detta får väl tas till intäkt för att det i grunden rör sig om Fosses egen släkthistoria, om än upphöjd till säregen fiktion och myt. Även om mycket andas 1800-tal i ett norskt fjordlandskap, ger det musikaliskt tuktade talspråket texten drag av tidlös legend. Inte minst för att unga levande och gamla döda ofta är samtidigt närvarande och för att drömmar och röster ur det förgångna är lika påtagliga som den krassa verkligheten. Inte minst också för de melodiösa omtagningar som utgör ett genomgående stildrag.
Den första berättelsen anslår tonen med en beskrivning av det unga parets vandring gata upp och gata ner medförande endast fiollådan och några få knyten, i köld och oupphörligt regnande. Asle och Alida är på flykt från hemorten och sina minnen av försvunna och omkomna fäder. Asle har skaffat fram en båt och seglat dem en natt till staden Bjørgvin där barnet ska födas och där de väl på något sätt ska kunna skapa sig en tillvaro.
"Det fanns icke rum för dem i härbärget". Orden från julevangeliet bildar klangbotten för parets mödor när de ständigt nekas plats på värdshus och härbärgen. Sällan har väl frusenheten och tröttheten fått en så suggestiv framställning. Att befinna sig utanför, att sjunka ner vid en husvägg utan att få komma in i värmen och få sova ut, framstår till sist som en existentiell sida av tillvaron som läsaren tvingas identifiera sig med. De tankar som huvudpersonerna ältar skapar tillsammans med de yttre påfrestningarna den känsla av utsatthet och hopplöshet som endast kärleken förmår lindra och motverka. Paret bryter sig in i ett hus och med eller utan Hjälp-Frun kommer den lille till världen.
I den andra delen möter vi Asle dold under namnet Olav. Irrande runt i staden förföljs han av en mystisk Gamling som tycks veta vem han är och vad han gjort sig skyldig till. Själv är Olav på jakt efter vigselringar och med dem ett anständigt liv. Han hamnar emellertid på Skänkstugan och förleds att i stället för ringar köpa ett vackert armband till henne som väntar på honom med barnet som bär farfaderns namn, Sigvald. Olav/Asle fångas slutligen in och hängs för sina brott, medan det underbart vackra armbandet som går från arm till arm bildar en länk till sista delen av trilogin.
I tredje delen förs Alida tillbaka till hemorten av en omhändertagande man, Åsleik, som varit vittne till Asles öde och som nu erbjuder ett hem för änkan och barnet. Och så får det bli, för så måste det väl bli. Och när Asle också ger sig tillkänna och Alida nu bär armbandet som hon är övertygad om är Asles kärleksgåva, accepterar hon uppgiften som hushållerska och blir mor till fler barn. Innan hon också går i havet, just som flera före henne gjort.
Jon Fosse berättar en historia om människan, musiken och havet. Utan predikningar beskriver den världen på ont och gott och öppnar för en kärlekens metafysik i vardagen. Det finns säkert, om man så vill, mycket som låter sig uttolkas på det ena eller andra sättet. Men man kan också välja att bara läsa och likt Asle låta sig hypnotiseras av skönheten, för hans del skönheten hos en älskad kvinna och ett armband i gult och blått.
Som prosakonstnär är Fosse formellt att likna vid en kompositör och innehållsligt en genremålare av ljusdunkel i kustlandskap, leriga gränder och utskänkningslokaler. En filmisk association jag fick vid läsningen gick till 70-talet och Werner Herzogs mest suggestiva opus, "Hjärta av glas" som jag glömt det mesta av utom stämningen och några starka scener. Den filmen handlade om det rubinröda glaset. I "Trilogin" handlar det om armbandet i guld med blåskimrande pärlor.
Så om någon dåre på allvar antog utmaningen att filma denna trilogi skulle jag inte kunna tänka mig någon annan än Herzog. Men inte ens han, desslikes en utmärkt författare, skulle kunna förmedla mer än skärvor av den egenartade prosa som gör verket till just vad det är - ett språkligt konstverk.
5 kommentarer:
Intressant att du apropå Herzog-filmen säger att du glömt allt annat förutom några scener och stämningen. Tror att detta är ett generellt sätt att "minnas" film på. Vi minns inte så mycket av handlingen eller ens alla figurerna eller rollinnehavarna i filmer, men vi kan ofta minnas vissa scener som gett ett ordentligt avtryck i vår kognitiva och emotionella mottaglighet (eller kanske hellre affektiva mottaglighet) för film. Och sedan stämningen som är ett speciellt mysteriöst problem. Minns vi stämningar på samma sätt som andra gör det eller är också detta djupt subjektivt? Jag tror mer på det senare alternativet, men det kan inte heller uteslutas att det finns mer generella stämningar, som ju ofta är sammankopplade med vissa genrer, typ komedi, äventyr, skräck etc.
Just i det här fallet (filmen Hjärta av glas) tror jag att det går att komma överens om att Herzog skapade en mycket speciell stämning hos både skådespelare och åskådare genom många av de scener som filmen består av. Sen må vår mottaglighet variera, liksom minnet av en sådan stämning decennier senare. Jag skulle gärna vilja se om den där filmen för att undersöka om den fortfarande har kvar något av den magi som jag minns att jag tyckte att den hade då, för bortåt 40 år sedan.
Tack för din kommentar, Sven-Erik, vilken jag på grund av utrikes resa inte kunnat svara på förrän idag. Stämningars generalitet är en knepig fråga, förmodligen bland annat sammanhängande med hur långt drivna nyanseringar vi önskar och förmår göra. Dessutom är det nog viktigt att differentiera mellan vissa av de sinnestillstånd hos oss själva eller andra som domineras av en stämning (sinnesstämningar) och den stämning i betydelsen atmosfär som exempelvis skapas av några människors umgänge i ett rum, eller skådespelares agerande på en scen.
Affekter och stämningar av olika är ju i dag heta ämnen inom bl a etnologi och kulturanalys, exakt hur man ska undersöka dem är dock långt svårare att bestämma än man kanske kunde tro. För min del är jag framför allt intresserad av frågor kring hur affekter och stämningar förhåller sig till det subjektiva och till subjekt respektive till mer generella och/eller kollektiva känslo- och affektladdningar, där t ex just atmosfärer eller ambiens i ett rum eller en film kan spela en betydande roll, även om det kanske aldrig är helt säkert hur lång, hur varaktig, hur djup affekten eller stämningen är. Och: om filmaren, regissören skapar någonting som vi kan kalla stämning, vilket ju Herzog är en mästare på (har dock inte sett just den här filmen av honom som du tog upp i ditt blogginlägg) så är frågan om vad som händer i mottagandet något annat än det som sker i själva filmen, även om de förvisso är relaterade på något sätt. Sen har ju detta också en betydelse för den typ av filosofi som utvecklas. En möjlig ingång är att affekt framför allt är bundet till minnen, minnesoperationer, tid, medan atmosfärer (i t ex filmer) mer handlar om ett platsbundet begrepp.
Det du nämner, som man kanske kan se som en början på en typologi av stämningar och affekter, tror jag är en bra utgångspunkt för vidare studier och tankar kring detta.
Sven-Erik - dina tentativa funderingar kring de här oklarheterna i begreppsanvändningen illustrerar de svårigheter som finns att just åstadkomma generella definitioner av stämningar, affekter och emotioner. Det skulle här föra för långt att mer än antyda det jag själv tror är den mest gångbara differentieringen, den som man åtminstone ibland stöter på i psykologiska/psykiatriska sammanhang och som är knuten till individers psykologiska tillstånd. Givetvis kan dessa subjektiva upplevelser också tillskrivas omvärlden - och då kanske ofta i termer av atmosfär eller stämningar.
Affekter är de grundläggande känslor som vi föds med och som indelas i ett begränsat antal kategorier, t ex glad, ledsen, arg, rädd, förvånad, äcklad och några till. De kännetecknas av att de har rent mimiska korrelat och är på så vis universella uttryck för känslor som möjliggör ordlös känslomässig kommunikation. Emotioner är mer socialt betingade känslor, t ex stolthet, men begreppet används ju samtidigt som en övergripande synonym till känslor. Ett subjektivt stämningsläge - t ex nedstämdhet eller upprymdhet - används i terapeutiska sammanhang för att beteckna de mer varaktiga känslomässiga tillstånd man kan befinna sig i.
Nåväl, detta är inte på något sätt ens enkelt i de sammanhang jag varit verksam i. Och vad gäller de stämningar som en film kan förmedla och åskådaren kan påverkas av, torde väl i så fall allt detta kunna användas av åskådaren för att beskriva/tillskriva händelserna på filmduken de kvaliteter man upplevt.
Så vad minns jag då av den stämning jag upplevde i Herzogs film för ca 30 år sedan? Kanske som att den försatte mig i en smått melankolisk stämning, men paradoxalt nog samtidigt med inslag av suggestiv upprymdhet.
Läser på nätet att de flesta av skådespelarna i Herzogs Heart of Glass spelade under hypnos, effekten bör ha varit skrämmande/magnifik ...
En annan märklighet: slutscenen inspelades tydligen på Skellig Island (eller Islands, handlar ju om två öar) utanför Irlands sydvästkust. Samma öar används i slutscenen av den nya Star Wars-filmen.
Tack Einar för dina klargörande synpunkter på de här psykologiska tillstånden. Hur långt man kan gå vad gäller att klarlägga de här olika ytterst undflyende fenomenen kan förstås diskuteras.
Skicka en kommentar