I Concertgebouw förra torsdagen spelades Beethoven och Mozart, den förres femte och sista pianokonsert ("Kejsarkonserten") och en ouvertyr ("Die Geschöpfe des Prometheus"), och den senares "Sorgemusik för frimurare" och stora Jupitersymfoni. Ivan Fischer var kvällens dirigent och vid flygeln satt Jean-Yves Thibaudet.
Klangen som alltid vidunderlig i denna orkester och i denna konsertsal. Allt balanserat och avslipat till yttersta förfining, ingenting som skär eller skorrar ens i kraftfulla moment. Det är kort sagt en orkester som varje gång lever upp till sitt rykte.
Den mozartska sorgemusiken, snabbt levererad på beställning efter ett par logebröders död, tonade vackert och förstämt, för kvällen vederbörligen tillägnad den nyss bortgångne Pierre Boulez. Än en gång blev jag påmind om Mozarts enormt sofistikerade klangpalett, inte minst när han blandar och ger bland träblåsinstrumenten, i det här fallet med tre bassetthorn och en kontrafagott som tillskott. Tillfällighetsverk kallas det ibland, men när geniet skakar fram ett mindre stycke ur ärmen kan det likafullt bli stort.
Vad gäller pianokonserten är det sedan länge min mening att "Kejsarkonserten", trots sin imposanta titel, inte tillhör de bästa pianokonserterna och att Beethoven själv gjort bättre i den genren. Inte ens det fina spel som presterades den här kvällen övertygade mig om annat.
Beethoven gjorde för all del aldrig någonting undermåligt, men i mitt tycke är det lite för mycket av upprepade löpningar, drillar och bam-bam-bam i den första, långa satsen. Den lugna andhämtningen i andra satsen är mycket välkommen och får mig alltid att i viss mån ta tillbaka invändningarna. Men femman når aldrig upp till de tredje och fjärde pianokonserterna, verk som i allra högsta grad tilltalar mig, särskilt den tredje med dess gudomligt vackra Largo.
Mozarts sista symfoni, nr 41, "Jupiter", avslutade kvällen, som alltså var wienklassisk från början till slut. Fischer hade valt ett mer modest tempo än det högt uppdrivna man oftast får höra nu för tiden, speciellt i första och sista satsen. Inget fel i det; det man förlorar i energisk briljans vinner man ofta i klarhet och pregnans på så sätt.
I övrigt kan jag rapportera att Concertgebouw inte frångått den extravaganta vanan att i pausen gratis servera ett glas vin eller juice till den som önskar. Bara champagnen betalar man själv. Men så är biljetterna rätt dyra också, som den ekonomiskt eftertänksamme måste konstatera.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar